Leffans fotbollsblogg

Leffans fotbollsblogg

Om bloggen

Premier League i synnerhet och brittisk fotboll i allmänhet. Dessutom regler, taktik, listor, spelares kunnande och brister och mycket mera. För konstruktiva och genomtänkta synpunkter på mina inlägg mejla fotboll@skaskriva.com

23-åringen (19)

23-åringarPosted by Leffan Mon, August 31, 2015 17:30:42

Dags för ännu en spelare att vara med under rubriken 23-åringar. Den här kategorien på bloggen handlar som talangfulla spelare i Premier League som är 23 år och ännu inte fått det stora genombrottet. Vid 23 års ålder är det hög tid.

I dag: Oscar, Chelsea.

Att ha med brasilianaren Oscar dos Santos Emboaba Júnior i inläggen om 23-åringar som inte slagit igenom kan verka lite konstigt. Mittfältaren är ju etablerad både hos regerande ligamästaren Chelsea och i Brasiliens landslag. Men även om Oscar är med i de högsta sammanhangen så känns det ändå som om han har mer att ge. Dels visar han bara sporadiskt upp sin absoluta högsta nivå och dels så känns denna höga nivå inte som hans högsta potentiella topp.

Oscar är inne på sin fjärde säsong i Chelsea och han har spelat en hel del genom åren, är snart uppe i 100 matcher i klubben. Mittfältaren har även noterats för 44 landskamper för Brasilien. Ändå känns det inte som om han är där han borde vara. Oscar blandar fantastiska matcher, där han smäller upp bollar i nättaket och bjuder på läckra tekniska nummer, med att nästan vara osynlig i andra kamper. Även i många matcher är det mycket upp och ner.

Han har talang för att vara en spelare att bygga ett lag kring men hans aura och utstrålning är för svag. Oscar dominerar inte mittfältet och det känns lite väl ofta som om han inte riktigt tro på sig själv, inte litar på att han är den som ska styra laget till seger. 23-åringen ser oftare rädd ut än självförtroendestinn. Oftare ängslig än beslutsam. Emellanåt är brassen inne i perioder där han är given i Chelsea för att sedan nöta bänk ett tag igen. Karriären vill inte ta den fart som hans kunnande borde ge den. Tomgången lurar bakom hörnet hela tiden.

Några sessioner hos en idrottspsykolog kanske kunde göra susen. Oscar behöver bli starkare mentalt och även tuffare fysiskt, lite väl ofta drar han sig ur närkamper. När han är inne i en sämre period så är också felbesluten vanliga. Det duger inte för en mittfältare med spelmotor-uppgift.

Den här säsongen inleddes bra med ett Oscar-mål efter 23 minuter i första matchen. Sedan blev Chelseas målvakt utvisad och då blev Oscars status i klubben tydlig, han fick lämna planen så att en annan målvakt kunde komma in. Sedan dess har han inte figurerat i Chelseas startelva i ligan, han har varit skadad, och nu när Pedro från Barcelona anslutit så blir det än svårare att slå sig in i laget. Inte minst sedan Willian också tagit sig förbi Oscar i rangordningen på mitten.

Det har ryktats om en transfer till Italien för brasilianaren och möjligen är en flytt till en annan klubb lösningen för att Oscar äntligen ska nå sin absoluta topp. Det brinner i knutarna, han fyller 24 år om nio dagar. Får han inte sitt genombrott snarast så lär han aldrig bli en tongivande spelare i en toppklubb, inte heller i Brasiliens landslag.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post960

23-åringen (18)

23-åringarPosted by Leffan Thu, June 25, 2015 17:16:30

Nu är det dags att återuppliva kategorien 23-åringar på bloggen. Den handlar som spelare i Premier League som är 23 år och som ansetts vara talanger i unga år men som fortfarande inte fått det stora genombrottet. Vid 23 års ålder är det hög tid att göra det om det ska bli en karriär som är i linje med den talang som kunnat skönjas. Del 18 inleder nystarten.

I dag: Andros Townsend, Tottenham.

Säsongen 2013/14 dansade yttern Andros Townsend in på fotbollsscenen som en virvelvind. Hans snabbhet, luriga tricks, förmåga att skjuta hårt och välriktat med båda fötterna antydde att han kunde vara Tottenhams nye Gareth Bale. Townsend visade upp alla nödvändiga egenskaper för att bli en anfallsspelare av hög klass.

Han ordnade en ordinarie tröja i Spurs, som han tillhört sedan åtta-årsåldern. Det blev 25 matcher i Premier League den säsongen. Okej, han gjorde bara ett mål men hans spel lovade mycket mer. På hösten debuterade han i landslaget och i VM-kvalmatchen mot Montenegro gjorde engelsmannen ett grant mål och utsågs till matchens bäste spelare. Framtiden såg minst sagt ljus ut.

Men av någon anledning bromsade karriären in förra säsongen, 2014/15. Det var inte skador som höll honom utanför startelvan i Tottenham, han var helt enkelt inte nog bra för att få spela. Lagkamrater som Aaron Lennon, Erik Lamela och Nacer Chadli valdes oftare på ytterplatserna. Townsend startade bara tio matcher i PL och byttes in sju gånger. Han mäktade med två mål men var bara en skugga av sitt ”forna” jag från 2013/14.

Svackan var obegriplig. Townsend hade byggt upp en bra plattform att ta nästa steg uppåt och bli en spelare av hög internationell status, i stället halkade han ner flera snäpp och blev en bänknötande medelmåtta.

Ett skäl till nedåtspiralen kan vara att Townsend trodde att han var framme, att han hade nått toppen och inte behövde anstränga sig längre. Hans spel blev dessutom allt mer själviskt. Han började dribbla allt mer, ofta utan lyckas, och passningarna till medspelare blev märkbart färre. Townsend agerade som en diva utan att vara en stjärna. Aldrig en bra metod för att utvecklas inom vilket gebit det månde vara.

Vissa tecken tyder på att Andros Townsend är på väg tillbaka men nu måste han verkligen ta sig en funderare på hur han vill att karriären ska formas. Framför allt krävs att han använder sig av sina spetsegenskaper på rätt sätt, inte agerar på egen hand utan blir en lagspelare.

Det är hög tid, Townsend är 23 år men fyller 24 redan den 16 juli. Han borde vara etablerad i Tottenham och även i landslaget. Just det som hans talang, vilja och kunnande indikerade för ett par år sedan kunde vara möjligt inom en snar framtid. Den framtiden är nu här. Om Townsend inte inser det så blir han bara en i raden av många kvicka yttrar som fastnat i lovandestadiet.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post894

23-åringen (17)

23-åringarPosted by Leffan Mon, September 23, 2013 13:00:36

Här är 17:e delen i serien om spelare i Premier League som är 23 år och som fått epitetet talang i unga år men som ännu inte nått sin högsta möjliga potential. Vid 23 års ålder är det hög tid att göra det om det ska bli en karriär i det starkaste rampljuset.

I dag: Lewis Holtby, Tottenham.

Lewis Holtby fyllde 23 år i onsdags och fick som gåva att starta i Tottenham i Europa League-matchen mot Tromsö dagen därpå. Men det vara nog bara en uppmuntrande present i samband med födelsedagen för tysken har inte gjort något som rättfärdigar en regelbunden plats i Tottenhams förstaelva. Som han inte heller har. Ska det bli succé i Spurs så är det dags för Holtby att skärpa sitt spel rejält.

Lewis Holtby kom 28 januari i år till Tottenham från Schalke 04. Han hade då gjort sig ett namn som en vass offensiv spelare som både kunde spela yttermittfältare och släpande forward. I Tyskland blev det 16 mål på 99 matcher i Bundesliga. Han har också varit tongivande i tyska U-landslag, både U19, U20 och U21 där det blivit 42 matcher och 20 mål. Riktigt anslående.

Att Tottenham köpte honom verkade logiskt. Men i Londonklubben har Holtby fastnat på bänken. Han har en enda gång spelat 90 minuter i PL, det var i april mot Everton. Totalt har han startat blott sju matcher i ligan, ingen denna säsong. Och än har han inte hittat nätet i sin PL-karriär. Om man nu kan kalla det en karriär i dagsläget.

Det är i alla fall underligt att Holtby inte får ut mer av sitt spel. Han är en teknisk spelare med bra spelsinne och fina passningar. Men inte mycket av det har synts när han då och då fått chansen i den vita Spurs-tröjan. Snarare tvärtom. Holtby hinner inte med i PL-tempot och hans aktioner strandar ofta på motståndarförsvaret.

Vilket har fått managern Andre Villas-Boas att hålla honom utanför laget. Kanske behöver Holtby en radda matcher för att hitta in i Tottenham och PL. Möjligen är han en spelare som blir bättre när han får en klapp på axeln och odelat förtroende från managern. Kanhända behöver han mental träning. Det verkar vara logiska förklaringar eftersom det fotbollsmässigt inte ska vara några problem.

Det är bara att hoppas för Holtbys skull att vad det än är som fallerar att han kan rätta till det. Om inte lär han gro fast på bänken, inte minst därför att Tottenham till denna säsong värvat flera offensiva spelare som slåss med Holtby om en plats i laget.

Just nu ser det mörkt ut för den tyske anfallaren med engelsk pappa. Ska vi tro att mixen engelsk fighting spirit och tysk aldrig-ge-upp-känsla är det som kan ta Holtby ett steg till i karriären. Just nu verkar inget annat hjälpa.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post603

23-åringen (16)

23-åringarPosted by Leffan Tue, September 03, 2013 20:04:45

Här är 16:e delen i serien om spelare i Premier League som är 23 år och som klassats som talanger men ännu inte slagit igenom på allvar och etablerat sig på högsta nivån. Vid 23 års ålder är det dags, annars kanske det bara blir en dröm.

I dag: Fabian Delph, Aston Villa.

Han kom fram tidigt i Leeds och spåddes en lysande framtid. Fabian Delph bedårade omgivningen med frejdigt och dominerande offensivt spel på mittfältet, trots sin ungdom. Flera klubbar, som exempelvis Newcastle och Arsenal, var intresserade men Delph valde att skriva på för Aston Villa, det var 2009. Där tog utvecklingen stopp, han bänkades och råkade ut för en skada som höll honom borta i åtta månader. Nu verkar lyckan ha vänt.

I Leeds var Delph omskriven och hade förväntningar på sig. I Aston Villa glömdes han bort. Först förra säsongen började han visa upp sig på scenen igen och detta spelår verkar förvandlingen vara total.

I de tre första ligamatcherna tillhörde Delph de bästa spelarna på plan varje gång. Den tidigare så veke liraren som var bra i offensiv riktning har blivit en tvåvägsspelare, en box-to-box-midfielder som engelsmännen säger.

Han är fortfarande en skicklig passningsspelare med öga för hur de öppnande bollarna ska slås. Men 23-åringen (fyller 24 i november) har lagt till en defensiv dimension till sitt spel. I matcherna mot Arsenal, Chelsea och Liverpool var tunne och korte, 174 centimeter, Delph först in i närkamperna. Han smällde på oavsett om motståndaren var mycket större. Ofta kom han dessutom ut med bollen.

Engelsmannen jobbar dessutom stenhårt i matcherna, tar djupledslöpningar och är med i försvarsarbetet. Delph som från början såg ut att kunna bli en hyfsad speluppläggare är nu på god väg att bli en komplett mittfältare.

Men än är han inte framme. Några toppmatcher i skönt väder i början på säsongen måste följas upp med samma vara även när det är januari, snöar, är kallt och Aston Villa kanske kämpar för att inte åka ner i nedflyttningsstrid. Kan Delph med andra ord ordna en jämnhet där han presterar på topp i månad efter månad så kanske talangen kan bli en man för ett klubblag i toppen och för engelska landslaget.

Det har varit en knagglig och krokig väg hit för Fabian Delph men nog ser den ut att vara både jämnare och rakare framöver.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post566

23-åringen (15)

23-åringarPosted by Leffan Fri, July 26, 2013 19:51:16

Här är 15:e delen i serien om spelare i Premier League som är 23 år och som fortfarande är talanger och som väntar på det stora genombrottet. Vid 23 års ålder är det hög tid, annars kanske det aldrig blir av.

I dag: Chris Smalling, Manchester U.

I november fyller Chris Smalling 24 år. Och än har han inte under någon säsong spelat minst 20 Premier League-matcher. Nog är det hög tid för mittbacken att gå från lovande till fullt etablerad. Eller är han inte bättre än att vara femteval i Manchester U?

Efter blott 13 ligamatcher i Fulham skrev då 20-årige Chris Smalling 1 juli 2010 på för Manchester U för sju miljoner pund. Han ansågs var en av Englands mest talangfulla försvarare och United slog till före alla andra. Men under sina tre säsonger i Man U så har han stannat vid talang-stadiet. Det har blivit 16, 19 och 15 ligamatcher under dessa år. Alltså som bäst hälften av en ligasäsongs 38 matcher. Okej, förra säsongen var han skadad under de första tio omgångarna men i gengäld var han under de sista tio matcherna oftast antingen bänkad eller till och med utanför matchtruppen. Karriären har garanterat inte tagit den bana Smalling önskat.

Det är både konstigt och naturligt att den sexfaldige landslagsmannen för England har svårt att etablera sig i Uniteds startelva. Spelmässigt håller Smalling definitivt Premier League-klass, är 192 centimeter mittbacks-lång, relativt snabb och brytsäker. Han har förstås fortfarande en del brister, inte minst i positionsspelet och i värderingar.

Det stora problemet är dock konkurrensen i Man U. I dag är Rio Ferdinand, Nemanja Vidic, Jonny Evans och Phil Jones före i mittbackskön. Att bli en av de två som väljs som central försvarare kommande säsong blir riktigt svårt för Smalling. Hans chans ligger i att Ferdinand faller för ålderstrecket, Vidic skadeproblem fortsätter och att Smalling själv kan utvecklas och bli bättre än Evans. Då kan det bli Jones och Smalling som sköter Uniteds mittförsvar kommande säsong. Dock ett scenario som det är svårt att tro på.

Möjligen är det i stället så att Smalling ska försöka ta sig in i laget via högerbacksplatsen som han provat på ett antal gånger och en roll han faktiskt sett säkrare ut i än som mittback. Det var också som högerback han gjorde sitt hittills enda ligamål för United. Han nickade in 1-0 mot Chelsea i en 3-1-seger i september 2011. Men för knipa den positionen i laget krävs att att han petar bort Rafael da Silva som allt mer ser ut som en storback i vardande. Också en tuff uppgift.

Det bästa är kanske för Chris Smalling att byta klubb och söka sig någonstans där han får en ordinarie mittbackströja. Flera PL-klubbar lär ta emot honom med öppna armar.

Smalling heter Christopher Lloyd i förnamn, samma namn som Hollywoodskådisen som spelar professor i Tillbaka till framtiden-filmerna. Dags att börja tänka på Framåt mot framtiden för fotbollens Christopher Lloyd. Innan framtiden passerat och blivit misslyckad dåtid.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post473

23-åringen (14)

23-åringarPosted by Leffan Tue, July 09, 2013 20:43:14

Här är 14:e delen i serien om spelare i Premier League som är 23 år och som tidigt dykt upp som talanger men som ännu inte fått det stora genombrottet. Vid 23 års ålder är det hög tid, annars kanske det aldrig blir av.

I dag: Kieran Gibbs, Arsenal.

Kieran Gibbs har varit skadedrabbad, stått i skuggan av Gaël Clichy och egentligen inte riktigt hållit klassen för att vara Arsenals ordinarie vänsterback. Men förra säsongen hände något, han blev markant bättre på allting. Kanske kan talangen blomma ut till en stjärna - även om det länge inte såg ut så.

Kieran Gibbs kom till Arsenal när han var 15 år och hann bli drygt 18 år innan han gjorde a-lagsdebut. Men karriären har varit allt annat än spikrak sedan dess. Han lånades ut till Norwich i ett halvår 2008 och när engelsmannen återvände så var det in och ut i laget. När han fick spela så berodde oftast på att förstavalet Gaël Clichy var skadad. Gibbs kämpade för att göra Gunners vänsterbackströja till sin men i november 2009 stoppades han av ett benbrott i foten och så var han borta resten av den säsongen.

Det var först när Clichy skrev på för Manchester C sommaren 2011 som det började ljusna för Gibbs. Han blev ordinarie i laget. Men nya problem dök upp. I november 2011 tvingades han till en bråckoperation som höll honom borta ett par månader. Karriären ville inte riktigt ta fart även om backens spel sakta men säkert utvecklades.

Förra säsongen är Gibbs hittills bästa. Förtroendet att vara Arsenals vänsterback gjorde att självförtroendet lyste om honom. Han tuffade till sig rejält i försvarsspelet, där han emellanåt varit lite vek. Han blev också allt bättre på att hitta sina defensiva positioner.

Den stora förändringen var dock anfallsspelet. Tidigare år hade han visserligen gärna följt framåt men hade då i princip som enda verktyg i lådan ett stressat inlägg. Förra spelåret var han mycket mer involverad i offensiven, väggpassade, gick i djupled, höll i bollen, slog vassa inlägg, dribblade och vågade helt enkelt mycket mer. Och gjorde det med kvalitet. Arsenals nummer 28 blev en viktig del i lagets anfallsspel. Det hade han inte varit förut.

Men när det äntligen verkade som om allt fallit på plats, han togs exempelvis även ut i landslaget, så dök skadeoturen upp igen. I januari 2013 ådrog han sig en sex veckor lång lårskada och under tiden tog nyförvärvet Nacho Monreal hans plats i laget. Det dröjde till i april innan Gibbs åter startade i Premier League.

Nu står Gibbs, som fyller 24 år i september, vid ett vägskäl. Han siktar förstås på att bli given i Arsenal och även utses till engelska landslaget vänsterback, det han redan för fyra-fem år sedan spåddes bli i framtiden. Men det blir en hård kamp mot Monreal i Arsenal om vänsterbacksplatsen och ännu tuffare i landslaget där Ashley Cole, Chelsea, eller Leighton Baines, Everton, ska flyttas på.

Kieran Gibbs har en bra chans på Arsenal-tröjan och en hyfsad på Englands-diton. För ett-två år sedan hade Gibbs inte kapacitet för något av det. Men med tanke på förra säsongens förbättring, som bör kunna fortsätta i samma takt kommande säsong, så blir inte jag förvånad om den kvicke och energiske Kieran Gibbs når båda målen. Det gäller bara att skadebekymren slutar att plåga honom.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post454

23-åringen (13)

23-åringarPosted by Leffan Mon, June 17, 2013 15:15:04

Här är 13:e delen i serien om spelare i Premier League som är 23 år som tidigt ansetts lovande men ännu inte fått sitt stora genombrott. Vid 23 års ålder är det hög tid annars kanske det aldrig blir av.

I dag: Jordan Henderson, Liverpool.

I dag fyller Jordan Henderson 23 år. Han visade fina takter redan som tonåring men än har han en bra bit kvar för att bli en ledande spelare i Premier League, PL, och internationellt.

Mittfältaren föddes i Sunderland och debuterade i PL för hemmaklubben som 18-åring i november 2008. Säsongerna 2009/10 och 2010/11 var engelsmannen ordinarie i Sunderland och större klubbar började granska honom. Sommaren 2011 la Liverpool upp 16 miljoner pund för Henderson, en gigantisk summa för en ganska oprövad spelare.

Dåvarande managern Kenny Dalglish, som köpt honom, lät Henderson spela nästan jämt trots att det var långt mellan de övertygande insatserna. Fansen klagade högljutt över Henderson och ansåg att han var ett felköp.

När Brendan Rodgers blev ny manager sommaren 2012 hamnade Henderson på bänken. Det blev spel i cuper och inhopp i ligan. Det var också nära att Sunderland-sonen sålts i januarifönstret 2013. En lovande karriär hade gått i stå. Men Henderson knöt näven i fickan och kom igen. Under de avslutande månaderna av säsongen 2012/13 var han förstaval i Liverpool och bjöd på den ena fina prestationen efter den andra. Även målskyttet lossnade för den hårdjobbande mittfältaren som skaffade sig specialiteten att göra långa löpningar i djupled för att öppna upp motståndarnas försvar. Starkt spel gick plötsligt hand i hand med ökat självförtroende.

Det var därför inte så konstigt att han fick förtroendet att vara kapten i det engelska U21-landslaget som nyligen var med i EM. Där det blev det dock fiasko och Henderson var lika svag som övriga i England. Han var på sätt och vis tillbaka på ruta ett.

Egentligen har Henderson inte uppnått någonting än. En bra vår med Liverpool kan vara en bra grund att stå på men det krävs ännu bättre spel av Henderson om han ska bli aktuell för landslaget och framöver kunna hålla en ordinarie tröja i Liverpool. Inte minst med tanke på att Reds är på väg att köpa nya starka offensiva spelare som blir tuffa att konkurrera med. Om Liverpool lyckas knyta till sig ukrainska ligans skyttekung och Sjaktar Donetsk speluppläggare Henrik Mchitarjan så blir denne ett direkt hot mot Henderson.

Jordan Henderson verkar dock vara en beslutsam ung man. Han lyssnar, lär och blir ständigt bättre. Han har en riktigt bra teknik och en hög arbetsmoral och passningspel, skytte och snabbhet har förbättrats markant det senaste året. Än fallerar självtilliten en del men även den är på uppgång.

Nu gäller det att få ut all inneboende kapacitet den kommande säsongen, och lite till, då kan Hendersons karriär ta rätt väg och bli lika fin som hans tidiga talang en gång antydde.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post419

23-åringen (12)

23-åringarPosted by Leffan Mon, April 08, 2013 13:23:33

Här är tolfte delen i serien om spelare i Premier League som är 23 år men ännu inte slagit igenom och uppfyllt tidig talangpotential. Vid denna ålder är det dags att ta klivet in bland de bästa, om man någonsin ska få stjärnstatus.

I dag: Jay Rodriguez, Southampton.

Jay Rodriguez fick sitt första erkännande som 18-åring i hemstadsklubben Burnley som gav honom proffskontrakt som den ende av sju spelare i klubbens ungdomsakademi som det året hade chansen. Hans offensiva talang kom fram väl i andradivisionen och det blev drygt 30 mål på cirka 100 matcher under fem år i Burnley. Southampton gillade vad de såg och köpte Rodriguez på sommaren 2012.

Hans första säsong i Saints, och på allra högsta nivå, började trögt. Rodriguez agerade inhoppare mer än startspelare och han fick kritik för att inte vara målfarlig nog och vara svag i passningsspelet. Att han placerades i många olika offensiva roller hjälpte inte hans sak.

Rodriguez bet ihop och har nu på våren verkligen stigit fram. Av de senaste nio ligamatcherna har han startat åtta. Engelsmannen (engelsk mamma och spansk pappa) har vässat formen allt mer. Vänsterforwarden har gjort mål i de tre senaste matcherna, mot Liverpool, Chelsea och Reading.

Han har fått en ordinarie tröja och tas ut i samma forwardsposition hela tiden. Det har gett Rodriguez självförtroende och han utnyttjar nu sina styrkor maximalt. Han är framförallt rörlig och ser till att ständigt vara på språng och spelbar. Han går alltid att hitta för medspelarna. Southamptons nummer 9 har också börja skapa sig en målnäsa och dyker upp överallt där det osar mål. Just nu lever han verkligen upp till sin talang och sitt center-tröjnummer.

Eftersom hans karriär på högsta nivå började när han var 23 år så är det kanske lite orättvist att kräva att han ska vara fullfjädrad Premier League-stjärna redan. Men så mycket tid har han inte på sig. Jay fyller 24 i juli och vad som händer den närmaste tiden kan vara avgörande. Alltför många unga spelare har hittat formen och sedan trott att allt ska gå av sig själv. Det är nu det hårda jobbet börjar för att Rodriguez ska kunna behålla sin nyvunna status och förbättra sig ytterligare.

23-åringens fina insatser på slutet har gjort att röster höjts om landslagschans och andra klubbar, bland annat Liverpool, sägs vara intresserade av att knyta till sig anfallaren.

Jay Rodriguez startade svagt i Premier League men nu talar det mesta för att den 185 centimeter långe anfallaren de kommande åren blir en omtalad och fruktad lirare i Englands högsta fotbollsdivision.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post291

23-åringen (11)

23-åringarPosted by Leffan Wed, March 27, 2013 11:30:33

Här är elfte delen i serien om 23-åringar som tidigt ansågs talangfulla men som vid 23 års ålder ännu inte fått det stora genombrottet. Vid denna ålder är det hög tid att ta det sista steget för att bli en internationell stjärna.

I dag: Gylfi Sigurdsson, Tottenham.

Han gjorde succé i Reading, Hoffenheim och Swansea men i nuvarande klubben Tottenham har det gått betydligt trögare. Men på senare tid har islänningen Gylfi Sigurdsson allt mer närmat sig den höga klass som krävs för att vara en given startspelare i ett topplag i Premier League, PL.

Den stora fotbollspubliken, i alla fall den som följer engelsk fotboll, fick upp ögonen för den allroundkunnige mittfältaren när han på våren 2012 var på lån hos Swansea, då nykomling i PL. Sigurdsson spelade 18 matcher och gjorde sju mål, var en riktig pådrivare på mitten och var ett av huvudskälen till att Swansea lätt klarade nytt kontrakt.

Liverpool ville köpa men Sigurdsson valde Tottenham i stället. Det har inte riktigt gått som Sigurdsson hoppats på i sin första säsong med Londonklubben. Konkurrensen på mittfältet är hård och i höstas var det mest bänknötnade för Gylfi. Men han har inte gett upp utan kämpat för att ta sig in i startelvan och nu lyckats med det. Han har startat i de tre senaste matcherna i ligan. Det är en tredjedel av alla starter han gjort denna säsong i serien. Av de 26 matcher han deltagit i har bänken varit första station 17 gånger.

I landslagssammanhang har han varit med på alla tänkbara nivåer och är nu given i Islands a-uppställning. Han har gjort tre mål i de tre senaste VM-kvalmatcherna och är starkt bidragande till att Island är tvåa i sin kvalgrupp.

I klubbfotbollen gick det således på räls i början av karriären men i Tottenham verkade han tagen av storklubbens allvar. Sigurdsson nådde inte upp till nivån för att få starta. Men efter något halvår i Spurs börjar han visa sin kapacitet och bli allt mer viktig i laget.

Islänningen som oftast spelar central mittfältare är rörlig, skjuter bra, är en hygglig passningsspelare och är bra på att komma i djupled i en andra anfallsvåg. Goda attribut som han allt mer utnyttjar. Men kanske är det breda kunnandet, han kan också spela yttermittfältare, något som ligger honom i fatet. Ibland kan det vara bra att alla förstår vilken position och uppgift man ska ha i ett lag. Att kunna mycket kan ge en hjälpgumme-roll som gör att man åker in och ut i ett lag. Inget som främjar karriären.

Dags för Sigurdsson att bestämma sig för vilken typ av spelare han är och sedan gå in för att bli vass på just det. Att vara hårdjobbande central mittfältare, med offensiva uppgifter som att ofta komma i djupled är nog det som passar honom bäst.

Han valdes som riktigt ung till årets spelare både i Reading (två gånger) och senare även i Hoffenheim. Han korades också till månadens spelare i PL i mars 2012 när han spelade för Swansea. Men i Tottenham har han ännu så länge långt till utmärkelserna. Men vi kan nog räkna med att 23-åringen, fyller 24 i september, snart gör allt större avtryck på fotbollsplanen. Han har potentialen, det gäller bara för Gylfi Sigurdsson att inte slarva bort den. Än är inte alla fallgropar igenfyllda.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post275

23-åringen (10)

23-åringarPosted by Leffan Mon, March 11, 2013 16:13:23

Här är tionde delen i serien om 23-åringar som i unga år var lovande men som ännu inte riktigt slagit igenom på allvar. Vid denna ålder är det hög tid att ta det sista steget för att nå sin högsta potential och bli en stjärna.

I dag: Adel Taarabt, Queens Park Rangers.

Han kallades för den nye Zinedine Zidane när han kom till Tottenham 2007 men än har marockanen Adel Taarabt inte levt upp till det epitetet. Inte på långa vägar, men han har talang för att bli en stor stjärna. Och det är hög tid för den tekniske mittfältseleganten att slå igenom, han fyller 24 år i maj.

I sina bästa stunder är Adel Taarabt en fantastisk tillgång för sitt lag. Han har fantastiskt spelsinne, underbar teknik, är hal som en ål och kan göra spektakulära mål. Men han har också sämre sidor. Speluppläggaren har en tendens att vara självisk, försvinna ur matcherna, försöka sig på för svåra grejer och är också lite av en bråkstake - både på och utanför plan.

Han spelade i Lens i Frankrike 2006/07 när Tottenham såg och beundrade. I januari 2007 lånades han ut till Londonklubben och på sommaren skrev han på. Det blev tre år i Spurs men ingen succé. Ett fåtal matcher och inga ligamål. I mars 2009 lånades han ut till Queens PR och så småningom skrev han på för de blåvitrandiga som han fortfarande representerar.

I QPR har karriären tagit bättre fart, Taarabt är i alla fall upp på tredje växeln. På knappt 100 matcher har det blivit 25 mål. Många av dem är riktiga klassavslut. Inte minst ett denna säsong då han tog tag i bollen vid mittlinjen, sprintade förbi ett par motståndare och i full fart drog han till bollen med en yttersida och den letade sig i mål nära stolpen.

QPR är jumbo i Premier League men har fortfarande en liten chans att hänga kvar. Taarabts talang behövs nu mer än någonsin och tillsammans med formtoppade anfallarna Zamora och Remy kanske han kan rädda kontraktet.

Men marockanen han har inte varit på topp på slutet, var bänkad nyligen och senast borta på grund av skada. Han lär vara okej till kommande ligamatch. QPR-managern Harry Redknapp har denna säsong kallat Taarabt för ett geni med fantastisk talang och liknat honom vid både Paolo di Canio och Zinedine Zidane.

Men för att nå deras klass måste Taarabt slipa bort sina svagheter, bättra på sina styrkor och framför allt bli mycket mer jämn. Och ständigt vara den dominanta speluppläggaren som han faktiskt har kunnande till. En bra början vore att ta tag i taktpinnen i QPR:s avslutande matcher och vara den som styr laget mot ännu en säsong i Premier League. Adel Taarabt kan fotbollsmässigt, nu är det den mentala biten det hänger på.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post252

23-åringen (9)

23-åringarPosted by Leffan Mon, March 04, 2013 14:58:21

Här är nionde delen i serien om 23-åringar som i unga år var lovande men som ännu inte slagit igenom på allvar. Vid denna ålder är det hög tid att ta det sista steget för att nå sin högsta potential och bli en stjärna.

I dag: Hal Robson-Kanu, Reading.

Hal Robson-Kanu är inte speciellt känd inom fotbollen, ens i England. Men yttern börjar nu att visa klass i Reading och har klämt in fyra ligamål denna säsong.

De flesta i 23-åringsserien är spelare som spåtts fin framtid inom fotbollen. Så var det inte riktigt för Robson-Kanu. Som ung tonåring i Arsenal fick han höra att man nog trodde en del på den tekniske anfallaren men att han egentligen inte var stark eller snabb nog för att bli något. Den London-födde walesaren lämnade Arsenal och hamnade i Reading. Sedan drabbades han av skador som höll honom borta från fotboll i tre år och nästan förstörde hans karriär. Men han gav inte upp. Efter skadorna har han utvecklats, sakta men säkert. Ett par låneperioder i Southend och Swindon 2008-09 gav honom speltid och rutin. Under Readings sommarturné i Sverige 2009 började Robson-Kanu visa klass. En del svenskar kanske var på plats och såg hans hattrick mot Jonsereds IF när Reading vann med 8-0.

Han satte sitt första cupmål och sitt första ligamål säsongen 2009/10. Till den här säsongen avancerade Reading upp i Premier League och Robson-Kanus karriär verkar också ta fart. Han har alltså gjort fyra ligamål, bland annat en sistaminuten-kvittering mot Fulham som gav Reading välbehövlig poäng i bottenstriden. Än är han ingen startspelare man har deltagit i totalt 17 ligamatcher och kommit in från bänken elva gånger. I karriären har det hittills blivit 161 ligamatcher, 80 från start och 22 mål.

Att det finns talang i den 183 centimeter långe yttern bevisas att han varit med internationellt en del. Han valde att spela för England på U19- och U20-nivå men bytte sedan till Wales U21 och har nu också varit med i 12 A-landskamper för Wales.

I höstas fick Hal Robson-Kanu chansen att ta lite revansch på sin ungdomsklubb Arsenal som ratade honom. Han startade i Readings möte med Arsenal i Ligacupen. Det var första gången Robson-Kanu ställdes mot sin första klubb och det började bra. I tolfte minuten slog Robson-Kanu in ett hårt inlägg som centern Jason Roberts tryckte in i mål för 1-0. Reading gick sedan fram till 4-0 innan Arsenal så småningom vände och vann med tennissiffrorna 7-5. I ligan ett par månader senare var det samma visa. Arsenal vann med 5-2 och Robson-Kanu fick nöja sig med en assist.

I maj fyller Robson-Kanu 24 år och än har han en bit kvar för att bli en spelare att räkna med. Och än har han inte fått sin revansch på Arsenal, kanske kommer den 30 mars när Reading möter Arsenal för tredje gången den här säsongen.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post234

23-åringen (8)

23-åringarPosted by Leffan Fri, February 22, 2013 15:28:52

Här är åttonde delen i serien om 23-åringar som nu måste slå igenom på allvar. Sådana som varit lovande tidigt men ännu inte fått det stora genombrottet. Dags nu, innan 24-årsdagen, då kan det vara för sent.

I dag: James McClean, Sunderland.

Det är kanske lite orättvist att säga att James McClean måste slå igenom nu, som 23-åring. Han gjorde nämligen sin riktiga a-lagsdebut först vid 19 års ålder, och i ett inte alltför stort sammanhang, i den nordirländska klubben Derry City. Många lovande lirare är ju med i seniorlagen redan vid 16-17 års ålder. Hur som helst, när McClean lite sentomsider började sin bana så fick han i alla fall ganska snart beröm och ansågs var en spännande framtidsman.

Han spelade tre år i Derry och kom 2011 till Sunderland i Premier League. Den snabbe och svårfångade yttern skrev på i augusti och debuterade i december. I januari 2012 kom det första målet. Ganska snart etablerade han sig i Sunderland och i dag är han i det närmaste given i startelvan.

Många försvarare har problem när McClean sätter fart i sin kraftfulla stil. Yttern är bra på att ta sig förbi sin back, slår bra inlägg och är relativt målfarlig, hittills har det blivit elva mål i Sunderland-dressen.

Men det känns ändå som om han har mer att ge. Kanske har han hämmats av en del händelser vid sidan av plan. Han är född i Nordirland och spelade för landet på U21-nivå. Men han ville sedan spela för Irland på seniornivå och FIFA godkände det efter ett tag. Men då fick McClean kritik för sitt byte. Senare blev han till och med mordhotad på Twitter då han inte tog på sig en så kallad poppy (en slags blomma som spelarna bär på dressen för att hedra britter som dött i krig). När det var dags så valde McClean att inte bära poppy. Han har också kritiserat Irlands förbundskapten Giovanni Trapattoni och tvingats be om ursäkt för det.

Men som sagt, McClean kan nog vara en late bloomer, en som blommar sent. Han fyller 24 år i april och är bara inne på sin andra säsong på högsta nivå och har gott om tid att bli en stjärna. Bara han håller sig borta från trubbel och fortsätter att utvecklas på fotbollsplanen.

Och visst har hans talang fått andra att vakna. Det har ryktats om att både Manchester United och Liverpool varit och är intresserade av att knyta till sig irländaren.

Skulle han byta till en större klubb så får Sunderland garanterat mer än de 350 000 pund de betalade Derry City 2011.

Så håll ögonen på James McClean, han kan fortfarande bli något.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post217

23-åringen (7)

23-åringarPosted by Leffan Thu, February 07, 2013 16:28:58

Här är sjunde delen i serien om 23-åringar som tidigt ansetts lovande men som ännu inte fått karriärens stora genombrott. Vilket det vid 23 års ålder är hög tid att få.

I dag: Marko Marin, Chelsea.

Marko Marin var två år när han och hans föräldrar flyttade till Tyskland från Bosnien/Hercegovina. Marins talang upptäcktes tidigt och han spelat på alla tänkbara nivåer i tysk landslagsfotboll. Han har exempelvis 16 a-landskamper på sitt cv.

Men han har ändå inte slagit igenom på riktigt allvar, det är mycket bänknötande i Chelsea. Han fyller 24 år den 13 mars, det börjar bli bråttom för yttern som har kallats Tysklands Messi.

Marko Marin är en snabb, teknisk och lurig kantspringare. I Tyskland hade han fem fina år i Borussia Mönchengladbach och Werder Bremen. Det var i en Champions League-match i Bremen-tröjan, mot Tottenham, som engelska lag fick upp ögonen för yttern. Han imponerade stort i den matchen, snurrade upp Tottenham-försvaret och gjorde också ett mål.

Det ryktades flitigt om att flera engelska klubbar var intresserad av honom, bland annat Manchester U, Arsenal, Liverpool och Tottenham. Det blev dock Chelsea som köpte Marin inför nuvarande säsong. Det började illa med skadeproblem och efter det har Marin inte lyckats slå sig in i startelvan. Det har bara blivit fyra ligamatcher och fem cupmatcher i den blå tröjan. Och bara tre totalt från start.

Tysken har tuff konkurrens i Chelsea. Han kämpar med Mata, Moses, Oscar och Hazard och yttermittfältsplatserna. Marin kan också spela centralt på mitten men där är kampen om platserna minst lika hård.

Oavsett det så är det dags för Marko Marin att från nu och till säsongens slut ge allt för att bli ordinarie i Chelsea. Lyckas han inte så lär knappast karriären bära uppåt, snarare i motsatt riktning. Det vore synd eftersom kvicksilvret Marin är riktigt sevärd när han är på topp.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post183

23-åringen (6)

23-åringarPosted by Leffan Wed, January 30, 2013 14:29:48

Det här är sjätte delen i serien som handlar om 23-åriga spelare som var lovande i början av karriären men som inte fått ut hela sin potential. Vilket det vid 23 års ålder är hög tid att få.

I dag: Franco di Santo, Wigan.

Den argentinske forwarden gjorde hyfsat med mål som tonåring, i snitt var fjärde match, i sitt första lag, Audax Italiano från Chile. Chelsea såg talangen och köpte honom 2008. Men det gick inget vidare där, inte heller som utlånad till Blackburn. Totalt ett mål på 30 matcher i de båda klubbarna. Di Santo skrev på för Wigan i augusti 2010 och det har gått något bättre där. Inte minst den här säsongen har han tagit ett par rejäla kliv i utvecklingen. Men det krävs en hel del mer av argentinaren för att han ska bli en toppspelare.

Den här säsongen har di Santo tryckt in fem mål på 22 ligamatcher. Inget facit som duger för att anses vara en högklassig forward. Men det känns som om har något på gång. Tidigare var han en vek spelare som gjorde en och annan bra sak för att sedan i långa stunder försvinna ur matcherna.

Numera ser han starkare ut både fysiskt och psykiskt. Han tar för sig, har mer pondus på plan, syns mer och vågar prova både dribblingar och skott. Målet mot Fulham 12 januari är ett bra exempel. 23-åringen drog till från 20 meter och bollen for rätt upp i nättaket. Den ”gamle” di Santo hade varken kunnat eller vågat utföra ett sådant nummer. I går fixade han poäng mot Stoke med ett rappt, svårutfört volleyskott, en avslutning som inte heller setts förut i hans repertoar.

Argentinaren har alla förutsättningar för att bli en toppforward. Han är 193 centimeter lång och 83 kilo tung men ändå rörlig, snabb och teknisk. Vad di Santo behöver är en tuffare vinnarskalle, förmåga att täcka bollen bättre och bli en vassare avslutare.

Det sista är han bara ett par tuppfjät från att bli. Målen han gör är av olika typ, påpassliga eller snygga skott. Nu gäller det att mer regelbundet ta sig till målosande situationer. När han lärt sig det kan Franco di Santo bli en målspottare i Premier League.

Vid snart 24 års ålder, fyller i april, är det dock hög tid att ta de avgörande stegen i utvecklingen för att verkligen bli en forward som större klubbar vill ha - och som kan bli något för Argentinas landslag. Han har luktat på landskampsspel, men inte mer. Håll ögonen på Wigan-anfallaren, genombrottet kan vara nära.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post166

23-åringen (5)

23-åringarPosted by Leffan Wed, January 16, 2013 16:02:47

Det här är femte delen i serien som handlar om 23-åriga spelare som var lovande i början av karriären men som ännu inte fått ut sin inneboende potential. Vilket det vid 23 års ålder är hög tid att få.

I dag; James Tomkins, West Ham.

Mittbacken James Tomkins är en av många talanger som kommit fram i West Hams ungdomsakademi. Han har representerat England på alla nivåer utom den högsta och har spelat nästan 130 matcher i Premier League, PL, men ändå låter det stora genombrottet vänta på sig.

Försvararen från Basildon i Essex debuterade för West Ham i PL i mars 2008, en vecka före sin 19-årsdag. Han har sedan dess haft svårt att etablera sig i startelvan och det var först förra säsongen, då Hammers var i The Championship, andradivisionen, som Tomkins fick förtroendet i nästan varje match. Även denna säsong är han ordinarie.

Men hans talang lovade mer från start än att vara en hygglig mittback i ett mittenlag. Tyvärr dras Tomkins med ovanan att vara ojämn. Briljanta matcher och starka perioder mixas med matcher där han gör enkla misstag, ser skakig ut och kommer fel i positionsspelet. Sedan följer åter några matcher där han ser ut som säkerheten själv.

En hel del fakta tyder på att han kan bli en toppspelare. Mittbacken har spelat för England på nivåerna U16, U17, U18, U19, U20 och U21. Dessutom var han med i Storbritanniens OS-lag 2012. I dag ryktas i engelska tidningar att Newcastle kan vara berett att lägga upp 15 miljoner pund för honom. Är ryktet sant så visar det att även andra klubbar tror på Tomkins.

För några år sedan spåddes han bli landslagsman för England. Ska det inträffa måste Tomkins bli jämnare, tuffare, säkrare och utstråla mer pondus på plan. Han fyller 24 i mars, men än är det ingen panik, mittbackar blommar ju ibland sent. Men så mycket mer tid har inte James Tomkins på sig att lyfta till allra högsta kvalitetsnivå.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post140

23-åringen (4)

23-åringarPosted by Leffan Thu, January 03, 2013 17:29:45

Här är fjärde delen i serien som handlar om 23-åringar som var lovande tidigt i karriären men som ännu inte fått riktig fart på den. Hög tid nu.

I dag: Gabriel Obertan, Newcastle.

Han är en avig, teknisk, ganska snabb ytter med ett bra skott. Liknar gamle storstjärnan Chris Waddle. Men karriären vill inte ta fart för fransmannen Gabriel Obertan. Under 3,5 år med Manchester U och Newcastle har det bara blivit ett ligamål. Nu måste Obertan bestämma sig för om det ska bli en medioker eller succéartad karriär. Han har de fotbollsmässiga förutsättningarna, det är den mentala biten som måste vässas.

Talangen finns där, det visar bland annat hans facit i landslagssammanhang. Anfallaren har spelat för Frankrike på fem olika ungdomsnivåer och gjort nio mål på 49 matcher. På seniornivå vill det inte lossna. I Bordeaux och Lorient blev det några få mål i franska ligan. Manchester U tyckte ändå det fanns något i Obertan värt att satsa på. Han skrev på 2009 men hittade aldrig in i a-laget och gjorde blott 14 ligakamper för Man U och ett enda mål, i Europaspel.

I augusti 2011 flyttade han till Newcastle men det har inte gått bättre där. Ett ligamål så här långt. Han spelar lite mer än i Man U men totalt sett över hela karriären har Obertan oftare startat på bänken än på planen.

Troligen är det brist på självförtroende som gör att 23-åringen (24 i februari) inte slår igenom. Fysiskt och tekniskt har han det som krävs. Kanske skulle ett antal timmar hos en mental tränare göra susen. För det vore synd om Obertan skulle försvinna in i obskyritet. Hans talang är värd ett bättre öde.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post115

23-åringen (3)

23-åringarPosted by Leffan Thu, December 20, 2012 12:52:11

Här är tredje delen av serien som handlar om 23-åringar som fått lovande-stämpeln på sig i unga år men som ännu inte på allvar fått fart på karriären och som det är hög tid att få.

I dag: Daniel Sturridge, Chelsea.

Anfallaren Daniel Sturridge upptäcktes tidigt och har spelat på alla nivåer i engelska ungdomslandslag och även gjort fyra a-landskamper (inga mål) för England. Han har representerat storklubbar som Manchester C och Chelsea men ännu står han och stampar och väntar på det stora genombrottet.

Han kom till Man C som 13-åring och gjorde a-lagsdebut 17 år och fem månader gammal. Första målet kom ett knappt år senare. Någon större succé blev det dock aldrig hos de ljusblå. Sturridge spelade blott 21 matcher, och gjorde fem mål, innan han ett par månader före 20-årsdagen skrev på för Chelsea.

Där har det bara gått marginellt bättre. Det ha varit lika mycket starter som bänknötande. På 63 ligamatcher är målskörden skrala 13 stycken. Till hans försvar kan nämnas att han i hälften av dessa matcher blev inbytt. Bästa tiden för den 188 centimeter långe forwarden var under låneperioden hos Bolton då han nätade åtta gånger på tolv matcher. Sturridge visade att han har potential att vara en målmaskin.

Denna säsong i Chelsea är det bänken som gäller. Det duger förstås inte om Sturridge ska bli en stjärna i ligan. Han har kapacitet att bli en forward av hög Premier League-klass. Sturridge är stark, snabb, har god teknik och ett vasst skott. Men han måste få visa det regelbundet.

I ett par månader har det ryktats om att han ska gå till Liverpool i januarifönstret och enligt brittiska tidningar är en transfersumma överenskommen men oenighet om agentens arvode gör att övergången ännu är osäker.

Frågan är om en Liverpool-flytt är vad Sturridges karriär behöver. Att stanna på Chelseas bänk är inget alternativ, men att komma till ett Liverpool i viss obalans är nog inget bra val det heller. Sturridge är ingen muntergök direkt och skulle knappast höja humöret i klubben. Där skulle han dessutom få spela andrafiol till Suarez.

Bäst för Sturridge vore att komma till ett lag där han kan bli den dominerande spelaren och få spela i sin favoritroll centralt i anfallet. Fulham kanske? Där skulle i alla fall Berbatov i storform spela fram honom till massor av målchanser.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post96

23-åringen (2)

23-åringarPosted by Leffan Thu, December 13, 2012 13:53:07

Här är andra delen av serien som handlar om 23-åringar som tidigt kommit fram eller ansetts lovande men som ännu inte på allvar fått fart på karriären och som det är hög tid att få.

I dag: Andy Carroll, Liverpool (utlånad till West Ham).

Andy Carroll debuterade som 17-åring i Newcastle och sakta men säkert etablerade han sig som en stark anfallare med målsinne. Inte minst hösten 2010 visade den då 21-årige Carroll att han kunde bli en toppspelare, ett monster till centertank. Han öste in mål. Hans insats i ligamatchen mot Aston Villa, då han tryckte in ett hattrick i 6-0-matchen, var magnifik. Men sedan har det gått i stå eller till och med bakåt för den 191 centimeter långe forwarden från Gateshead.

Han värvades för 35 miljoner pund av Liverpool i januari 2011, en summa som bara stora världsstjärnor brukar kosta. Och det var inte Carroll då, och lär nog aldrig bli heller.

I Liverpool gick det trögt hela tiden. Bara i enstaka matcher visade storvuxne Carroll hur farlig han kan vara. Han gjorde blott sex mål på 44 matcher, att jämföra med 31 på 80 i Newcastles tröja.

Liverpool skaffade ny manager sommaren 2012, Brendan Rodgers, och i dennes spelmetod passade Carroll inte in. Han lånades ut till West Ham där han inte heller lyckats. Skador har stört och hittills har det endast blivit ett mål på tio matcher.

Han har varit med på flera nivåer i landslagssammanhang, även i a-landslaget. Andy Carroll är dock ingen stor fotbollsspelare, han har begränsad teknik men är stark i huvudspelet och har ett rappt vänsterskott. Karriären kan bli fin om han hittar tillbaka till sitt målskytte och till ett lag som tar vara på hans egenskaper. Det laget är uppenbarligen inte Liverpool och frågan är om det är West Ham heller. En flytt hem till Newcastle, laget i hans hjärta, är nog den smartaste lösningen för Carroll, och för hans del hellre förr än senare. Innan han blir för gammal för att lyfta från lovande-nivån.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post90

23-åringen (1)

23-åringarPosted by Leffan Wed, December 05, 2012 18:12:27

Vid 23 års ålder kan en fotbollsspelare fortfarande kalla sig lovande och inte behöva förklara varför han inte är ordinarie i sitt klubblag och bofast i landslagstruppen.

Men där går gränsen, vid 23 år är det make or break, alltså bli en stjärna eller förbli en fotbollsarbetare i mängden. Har man inte slagit igenom på allra högsta nivå som 24-åring så är det oftast för sent.

Här börjar en serie där vi tar en titt på ett antal 23-åringar i Premier League som i början av karriären ansågs lovande men som ännu inte fått sitt stora genombrott. Har de fortfarande chansen? Vi börjar med Tom Cleverley, Manchester U.

Engelsmannen Cleverley kom till Man U som tolvåring år 2000 och har haft ögonen på sig länge. Han var tidigt utsedd till Paul Scholes efterträdare som Uniteds mittfältsmotor. Men än är det en bit dit, innan han är den som styr de röda på mittplan.

Åren 2009-2011 lånades han ut till tre olika klubbar och det var först i augusti 2011, strax före sin 22-årsdag, som han gjorde sin första tävlingsmatch för United. Cleverley hade sedan en del otur med skador men när han väl spelade så gjorde han det bra.

Än har det dock bara blivit 20 starter i United, varav tolv i ligan. Denna säsong har Cleverley varit i startelvan i sju av Uniteds 15 ligakamper. Det vill sig inte riktigt för den offensive mittfältaren som på Uniteds innermittfält måste konkurrera med Carrick, Anderson, Kagawa, Fletcher, Giggs och Scholes. Det är dock hög tid att rycka åt sig en ordinarie tröja, annars kanske han måste fortsätta sin karriär någon annanstans.

Cleverley har definitivt talang och det har uppmärksammats på internationell nivå. Han har spelat I Englands U20- och U21-lag och har också sju landskamper för a-landslaget. Cleverley var också uttagen i Englands OS-lag i somras.

Men än har karriären ändå inte riktigt tagit fart. Han behöver spela mer i klubblaget, bli jämnare och skaffa mer lyskraft, se mer självsäker ut, om han ska nå sin fulla potential. Jag tror att han klarar det, men det kan dröja något år till.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post75