Leffans fotbollsblogg

Leffans fotbollsblogg

Om bloggen

Premier League i synnerhet och brittisk fotboll i allmänhet. Dessutom regler, taktik, listor, spelares kunnande och brister och mycket mera. För konstruktiva och genomtänkta synpunkter på mina inlägg mejla fotboll@skaskriva.com

Wrexhams bittra slut blev braksuccé

Historiska matcherPosted by Leffan Tue, March 22, 2016 18:27:43

De flesta klubbar i fotboll upplever både djupaste förtvivlan som till exempel när en final förloras på straffar eller den mest överväldigande lycka när exempelvis ett mål i 90:e minuten säkrar ligaguldet. Wrexham AFC upplevde dessa båda känslor inom loppet av ett år då klubben först hade sin bittraste säsong för att sedan resa sig och året därpå ordna bästa säsongen någonsin. Vi tar oss tillbaka fyra decennier och minns allt detta.

Det walesiska laget ligger i dag på sjunde plats i National League (döptes om från Conference Premier till denna säsong), femtedivisionen i engelsk fotboll. Chansen till kval och uppflyttning till League One, fjärdedivisionen, finns i högsta grad. Om laget fixar det så ändas en åtta år lång vistelse på femtenivån och givetvis något som skulle glädja alla inblandade i det rödvita gänget. Men glädjen skulle inte kunna jämföras med den som spreds i norra Wales våren 1978 då laget vann tredjeligan och avancerade till andranivån, den högsta klubben varit på.

Men först var fans och spelare tvingade att genomlida en fasansfull säsong året innan. Inte minst avslutningen har fastnat i minnet hos dem som var med då, fast de med hjärtat hos Wrexham glömmer nog helst händelseförloppet när en klar uppflyttning förvandlades till platt fall.

Egentligen gjorde Dragons en fin säsong 1976/77 och såg länge ut att kunna landa på en av de tre uppflyttningspositionerna. Laget vann tio av de 16 första matcherna, förlorade bra två, och befann sig då som tvåa i tabellen. Sedan följde en lite skakigare period då Wrexham pendlade mellan tredje och sjunde plats. I match 36 (av 46) vann Wrexham och tog sig upp på tredje och sista uppflyttningsplats. Sedan kom fyra vinster och ett kryss, en klättring till andra plats och med fem matcher kvar såg allt i det närmaste klart ut.

De tre matcher som följde innehöll visserligen två oavgjorda och förlust borta mot Crystal Palace, en av toppkonkurrenterna, men uppflyttningen var ändå i Wrexhams egna händer. Laget var fortfarande trea inför de två sista matcherna, båda på hemmaplan, och inget pekade mot något annat än en härlig avslutning. Wrexham hade nämligen inte förlorat någon av de tidigare 21 hemmamatcherna och en pinne mot Crystal Palace och saken skulle vara klar.

Gästerna tog dock ledningen med 2-0 och det såg mörkt ut. Men Wrexham kom igen och kvitterade i 74:e minuten. Klockan tickade på och publiken var nästan sprickfärdig av spänning och förväntan när det i 90:e minuten hände det som inte fick hända, Palace gjorde 3-2 med en bicycleta och spädde också på till 4-2 i slutsekunderna. Wrexhams första hemmaförlust var ett faktum men fortfarande fanns chansen.

I sista hemmamatchen väntade serieledaren Mansfield som var i strålande form. En vinst för Wrexham skulle betyda att båda lagen flyttades upp och ändå ge Mansfield ligasegern. Wrexham tryckte på och skapade massor av chanser, prickade bland annat stolpen i 76:e minuten, men bollen ville inte in. I sista minuten släcktes allt hopp då Mansfield tryckte in 1-0 och förpassade Wrexham till femte plats i tabellen och förvandlade en underbar säsong till en extremt dyster sådan. Fans och spelare var bedrövade men visste inte då att efter regn kommer sol. Och som det vände.

Säsongen därpå, 1977/78, kunde lätt ha blivit en en då Wrexham fortfarande sörjde det ofattbart sorgliga slutet i maj 1977. Men icke. Det blev i stället klubbens mest framgångsrika säsong någonsin. Walesarna vann serien, då kallad division 3, och flyttades upp till andranivån, division 2. Dessutom tog sig laget till kvartsfinal i både Ligacupen och FA-cupen och längre än så har klubben varken förr eller senare nått i de båda inhemska cuperna. Truppen var packad med kämpastarka walesare och flera spelare hamnade sedermera i större klubbar. Mest namnkunnig var Mickey Thomas, ett energiknippe till mittfältare som bland annat spelade tre år i Manchester United.

I början av säsongen såg det ut som om laget led av året innan. Reds vann bara en av de sju inledande matcherna och låg på 18:e plats. Men sedan kom en 30 matcher lång svit som var något utöver det vanliga. Laget vann 21 av dessa matcher och förlorade bara två och serieledningen var betryggande. Läget var perfekt således inför de sista tio kamperna men då darrade laget en del och tog bara fyra pinnar på fem matcher. Serieledningen var ändå intakt och om den stundande hemmamatchen mot Rotherham vanns skulle uppflyttningen kunna vara klar om andra resultat gick walesarnas väg. Året innan hade Wrexham vikt ner sig mentalt i ett liknande läge, nu var det inget snack. Dragons gick fram som en ångvält fram till 5-0 i halvtid och vann till slut med 7-1. Allt gick lagets väg denna omgång och uppflyttningen blev bekräftad. Klubbens bästa säsong någonsin var slutförd.

Wrexham vann serien och det är till dags dato klubbens enda serieseger i engelskt ligaspel. Det var också första gången som klubben nådde andranivån och där stannade man i fyra år. Sedan har färden gått nedåt och senaste åtta åren har laget legat i femtedivisionen. Kanske kan en fin slutspurt göra att laget åtminstone tar sig upp på fjärdenivån och får fansen att drömma om liknande prestationer som när Wrexham från djupaste botten 1977 tog sig till bästa insatsen genom tiderna 1978.




  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post1086

West Ham har varit nära guld en enda gång

Historiska matcherPosted by Leffan Thu, November 19, 2015 15:01:17

En tredjeplats i högsta ligan är West Hams bästa prestation i klubbens 120-åriga historia. Kanske kan laget upprepa, eller till och med förbättra, prestationen denna säsong, starten är lovande med en nuvarande sjätteplats. Här tittar vi dock i backspegeln och minns säsongen 1985/86 när West Ham var en tuppfjät från att bli bästa fotbollslag i England.

West Ham bildades 1895 under namnet Thames Ironworks som ändrades till nuvarande namn 1900. Londonlaget har ofta spelat fin, attraktiv anfallsfotboll men de faktiska framgångarna för en av Englands bästa plantskolor är få. Klubben har vunnit FA-cupen tre gånger och Cupvinnarcupen en gång men i övrigt inget stort. Inte ligan alltså, men det var ytterst nära för 30 år sedan, spelåret 1985/86. Det är också enda gången Hammers nosat på ligaguldet.

Det som till sist blev en kamp om titeln in på mållinjen såg till en början ut som om West Ham skulle få slåss för nytt kontrakt. Precis det laget gjort säsongen innan då man kom på 16:e plats, blott två pinnar ovanför nedflyttningsstrecket. Efter sju matcher 1985/86 såg det ännu dystrare ut, Hammers låg på 17:e plats (av 22 lag) med blott sex poäng ihopskrapade.

Men då fick Boleyn Ground-gänget en lidnersk knäpp. Från 14 september till 21 december gick laget obesegrat och vann elva av 14 matcher. Plötsligt var West Ham på tredje plats i tabellen med 45 poäng, samma som blivande ligavinnaren Liverpool och fyra bakom dåvarande ligaettan Manchester United som till slut slutade på fjärde plats.

Snart blev det ett trekejsarslag mellan Liverpool, Everton och West Ham. Mellan mitten på december och fram till slutet på februari var både Liverpool och West Ham ojämna medan Everton ordnade en fin svit och ledde racet klart när almanackan sa 1 mars. Laget var på 65 poäng, Liverpool på 54 och West Ham på 51. Visserligen hade Liverpool en match mindre spelad då och West Ham hela fem matcher färre spelade än Everton men det mesta tydde ändå på att de blåklädda och formtoppade laget från Liverpool skulle bli ligamästare.

Men trenden vände, Liverpool la på en mäktig spurt och vann elva av tolv matcher. West Ham ordnade också en räcka bra resultat, inklusive en 8-1-vinst mot Newcastle då mittbacken Alvin Martin gjorde hattrick! Samtidigt tappade Everton till viss del formen. När den absoluta slutstriden nalkades hade alla tre lagen chansen att ta hem titeln.

Inför näst sista omgången på valborgsmässoafton 1986 hade Liverpool 82 poäng, Everton 80 och West Ham 78. Dock hade Everton och West Ham en inbördes hängmatch att avverka och hade således en match mer att spela än Liverpool. Alla tre lagen möte bottenlag 30 april. Liverpool vann och kopplade greppet om ligasegern. Även West Ham segrade i sin kamp och hade fortfarande chansen medan Everton oväntat förlorade och i princip var avsågade från ligaguldet.

Inför sista ordinarie omgången hade Liverpool 85 poäng, West Ham 81 och Everton 80. Men trots det så var dramat inte över, inget var klart. Liverpool hade nämligen en tuff bortamatch i blivande ligafemman Chelsea medan West Ham stötte på redan klara jumbon West Bromwich. En förlust eller ett kryss för Liverpool mot Chelsea skulle öppna vägen för West Ham som då via seger mot West Brom och mot Everton i hängmatchen två dagar senare skulle bli krönta som ligamästare.

Liverpool hade fem raka utan vinst på Stamford Bridge innan denna avgörande match men höll dock för trycket och slog Chelsea med 1-0. West Ham besegrade West Brom med 3-2 men det var således förgäves, Liverpool hade bärgat guldet. Ett knäckt West Ham fick sedan stryk av Everton och halkade ner till en slutlig tredje plats, fyra poäng från ligasegern.

En bidragande orsak till West Hams oväntade topplacering var lagets mycket vassa anfallsduo, nyförvärvet Frank McAvennie och Tony Cottee. Tillsammans klippte de in 46 mål, 26 respektive 20 och de bildade ett av ligans bästa anfallspar de senaste decennierna. En annan anledning till framgången var att man kunde spela med i princip samma elva hela säsongen. Målvakten Phil Parkes, mittbacken Tony Gale och mittfältaren Mark Ward spelade alla 42 matcherna. Högerbacken Ray Stewart var med i 39 matcher, den stabile mittbacken och kaptenen Alvin Martin i 40, den finurlige yttern Alan Devonshire i 38, McAvennie och Cottee i 41 var och mittfältsdynamon Alan Dickens i 40. Så på nio positioner av elva var det knappast någon förändring under hela säsongen.

Och ack så nära det var att detta sammansvetsade gäng, West Hams bästa lag någonsin, ordnat en sensationell ligatriumf. Ödet sa emellertid nej och säsongen därpå rasade Hammers ner till en 15:e plats. Bästa placeringen sedan 1986 är en femteplats 1998/99.

Nu återstår att se om dagens frejdiga upplaga av West Ham kan nå bästa tabellhöjd någonsin. Troligen inte men i denna säsongs jämna Premier League är allt möjligt.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post1013

Rotherhams tragiska uppflyttningsmiss

Historiska matcherPosted by Leffan Fri, September 04, 2015 19:35:50

I The Championship, andradivisionen i engelsk fotboll, finns bara två lag som aldrig spelat på högsta nivån. Ett av dem är Rotherham United. Men det var extremt nära att laget gick upp för 60 år sedan. De tre lagen i toppen landade alla på samma poäng och två av dem flyttades upp, inte Rotherham. Här blickar vi tillbaka på Rotherhams bästa säsong som också kan sägas är den mest tragiska.

Rotherham och MK Dons är de två lagen i The Championship som inte spelat i högsta serien. MK Dons är en nykomponerad och flyttad variant, i staden Milton Keynes, av Wimbledon FC som fanns i London och spelade i Premier League i 14 säsonger, 1996-2000. Så på sätt och vis har MK Dons varit på högsta nivån. Det har däremot Rotherham definitivt inte varit.

Men som sagt, det var ytterst nära att laget fixade uppflyttning spelåret 1954/55. Rotherham är en stad i närheten av storstaden Sheffield i Yorkshire i norra England. Stadens fotbollsklubb United har varit med i proffsfotbollen i 84 säsonger, starten var 1925/26. Oftast har laget tillhört tredjenivån, där har man tillbringat 46 säsonger. I andradivisionen har det blivit 25 säsonger och på fjärdenivån har Rotherham huserat under 13 spelår. Just nu är man inne på sitt andra år i rad i andradivisionen. Men det går inte så bra, förra säsongen kom laget på 21:a plats, precis ovanför nedflyttningsstrecket och så här långt denna säsong, efter fem omgångar, är laget jumbo, på 24:e plats.

Dags att färdas tillbaka till lyckliga tider när laget kämpade i toppen av andradivisionen. Säsongen 1953/54 kom laget på femte plats, bästa ligaplaceringen någonsin så långt. Säsongen 1954/55 var det dags för något ännu bättre. Klubben startade säsongen väl, vann sex av de sju första matcherna och parkerade sig tvåa i tabellen. Sedan blandade man resultaten länge och pendlade mellan placeringarna 1 och 8. Med nio av de 46 matcherna kvar var laget just åtta, dock med fler matcher kvar än de flesta lagen ovanför så hoppet om uppflyttning fanns kvar. Det var exempelvis bara sex poäng upp till dåvarande ettan Luton.

Lägligt nog så fick Rotherham nu till säsongens främsta segersvit. Millers vann sju raka matcher och var hastigt och lustigt uppe på andra plats, alltså på en av de två positionerna som gav promovering. Då kom en ödesdiger förlust mot bottenkämpande Port Vale på bortaplan och Rotherham halkade ner till femte plats. I sista omgången 2 maj tog United sista chansen och krossade Liverpool hemma med 6-1 och åter var andraplatsen deras.

Men en av konkurrenterna, Birmingham, hade en hängmatch kvar som de spelade 4 maj. Laget slog Doncaster borta med 5-1 och avancerade från fjärde upp till en slutlig förstaplats och på kuppen förpassade man Rotherham till en neslig tredjeplats.

Det värsta för Rotherham var att alla tre topplagen stannade på 54 poäng men både Birmingham och Luton hade bättre målkvot (som var beräkningssättet på den tiden) och kom därmed före i tabellen. Även om dagens system med målskillnad tillämpats så hade det blivit tredje position för Rotherham. Bakom Rotherham var det också tätt. Leeds kom fyra på 53 poäng, Stoke var femma på 52 och Blackburn sexa på 50. I april toppade både Leeds och Stoke tabellen vid ett par tillfällen men lyckades inte hålla ut.

Förlusten mot Port Vale på slutet beseglade Rotherhams öde men även de båda bakslagen mot Birmingham och nederlagen hemma mot mittenlaget Fulham och bottenlaget Doncaster var resultat som bäddade för den slutliga missen.

Rotherham hämtade sig aldrig från denna förtretliga fatalitet och sedan dess har laget aldrig kommit bättre än sjua i andradivisionen. Och just nu är Millers alltså på sista plats i på andranivån.

Men klubben ska kanske inte misströsta. Bournemouth har precis börjat sin första säsong någonsin i högsta ligan. Så sent som 2010 var laget i fjärdedivisionen, och 2013 i tredjedivisionen. Men laget har visat att det går att klättra hela vägen till toppen - och det snabbt. Så Rotherham ska inte ge upp, även om det ser mörkt ut just nu.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post965

Wolves var sex minuter från eget målrekord

Historiska matcherPosted by Leffan Tue, September 01, 2015 15:52:58

Åtta mål är den största vinstmarginal ett bortalag i den högsta engelska ligan någonsin noterat. Det har hänt tre gånger. Första gången var 1893 då West Bromwich bortaslog Wolverhampton med 8-0 i det som kallas Black Country-derbyt. 15 år senare, 1908, bortavann Sunderland med 9-1 mot Newcastle i Tyne-Wear-derbyt. Wolverhampton var åter inblandat i en åttamålsmarginal 1955 men den här gången stod laget på den vinnande sidan när Cardiff fick pisk hemma på Ninian Park med 9-1. Här är en koll på den sistnämnda matchen.

Det var den 3 september 1955, i femte omgången, som mötet Cardiff-Wolverhampton ägde rum, alltså för ganska exakt 60 år sedan. På den tiden var Wolves Englands mest framstående lag med tre ligatitlar mellan åren 1954-1959. Bluebirds var däremot bara på tillfälligt besök i högsta divisionen, laget åkte ur 1956/57.

Så det var inte så konstigt att Wolves besegrade walesarna, själva resultatet var däremot remarkabelt. Inget lag hade på 47 år lyckats vinna borta i högsta divisionen med åtta mål och inget efteråt heller. Så under 107 år av seriespel så har det bara hänt en enda gång att ett lag vunnit borta med åtta mål i högsta engelska fotbollsligan.

Den 40 060-hövdade publiken anade denna höstdag 1955 ganska snart vart det skulle barka hän. Redan efter 30 sekunder prickade Johnny Hancocks in 1-0 och då hade Wolves innan bränt två chanser. I den tionde minuten spädde Hancocks på till 2-0 och när halvtidssignalen ljöd var matchen klar, Wolves ledde med 5-0. Hancocks fullbordade sitt hattrick i 35:e minuten och dessförinnan hade också Jimmy Mullen och Roy Swinbourne nätat.

I andra akten fortsatte gästerna att ösa på och Swinbourne gjorde mål i 56:e och 82:a minuten och blev således också tremålsskytt. Peter Broadbent var inte mycket sämre, han tryckte in två bollar i minut 67 och 76. Med 0-9 på tavlan slappnade Vargarna av och lät Ron Stockin tröstmåla för hemmalaget i 84:e minuten. Därmed blev det inget eget rekord för Wolverhampton utan ett delat sådant med Sunderland och West Bromwich.

Wolves startade denna säsong, 1955/56, målglatt och i samband med 9-1-vinsten hade man en svit på fyra segrar då laget smällde in totalt 23 mål. Men sedan var det slut på denna effektivitet men det blev ändå en tredjeplats i sluttabellen. Cardiff kom på 17:e plats (av 22) och klarade kontraktet med fyra poäng till godo.

Lustigt nog så vann Cardiff borta över Wolverhampton den säsongen med 2-0. Samma siffror som i den senaste matchen mellan lagen, 22 augusti i år vann Cardiff hemma mot Wolves med 2-0. Men det är en annan historia (som av någon anledning kanske berättas om 60 år).

Källor: www.expressandstar.com, en.wikipedia.org, www.statto.com.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post961

Derby vann ligan i badbyxor

Historiska matcherPosted by Leffan Thu, April 03, 2014 19:51:11

Ibland heter det att ett lag vunnit en serie i kavaj. Men aldrig i badbyxor. Väl? Jodå, det hände Derby County säsongen 1971/72.

Innevarande säsong är kampen om ligatiteln stenhård i den högsta engelska fotbollsligan. Minst tre lag slåss om guldet. Det lär bli en kamp in i sista minuten in i sista omgången. Säsongen 1971/72 pågick striden förbi den sista minuten med en vecka. På den tiden hände det att lagen i engelska ligan spelade färdigt sin säsong på olika dagar. Detta på grund av omspel i cuper och diverse andra uppskjutna matcher.

Att alla lag skulle spela sin sista match på samma dag, som nuförtiden, var det ingen som brydde sig om. Därför kunde det hända att ett lag spelat färdigt när en konkurrent några dagar senare spelade sin sista match. Det förstnämnda laget kunde då vinna serien utan att spela. Man kallade det för att vinna i kavaj.

Säsongen 1971/72 bjöd på ett sådant scenario. Men Derby som vann ligan gjorde det inte i kavaj utan i badbyxor. Bokstavligt talat.

Detta spelår var det en osedvanligt jämn titelstrid. Den slutliga ettan hade 58 poäng och tvåan, trean och fyran landade på 57.

Så här utspelade sig slutfasen av det spelåret: Derby var med i toppen hela säsongen men först 1 april, efter lagets 36:e match, av 42, var det dags för serieledning för första gången. Derby besegrade då ligatvåan Leeds med 2-0 och avancerade till tabelltopp.

Laget höll sig där med undantag för i näst sista matchen då man fick stryk av Manchester C och rasade till tredje plats. Men i sin sista match vann Derby med 1-0 hemma mot Liverpool och tog sig upp i serieledning och slutade på 58 poäng. Det var 1 maj. Derby tog sig då förbi Man C som spelat sin sista match 22 april och slutat på 57 poäng.

Däremot hade både Liverpool och Leeds kvar var sin match som lagen spelade 8 maj. Leeds hade 57 poäng inför sin slutmatch mot Wolverhampton och det hade räckt med en pinne för att gå förbi Derby men Leeds torskade med 1-2 och slutade tvåa. Liverpool hade 56 poäng inför sin sista kamp och hade vid seger fått 58 poäng (det var två poäng för vinst på den tiden) och passerat Derby på bättre målkvot, det system som fanns i engelsk fotboll då. Men Liverpool lyckades bara spela 0-0 mot Arsenal borta, slutade på 57 pinnar och blev trea.

Två lag hade alltså chansen att gå förbi Derby i sista omgången men misslyckades. Det lustiga var att både spelare och ledare i Derby inte ens var i England den 8 maj och följde dramatiken.

Bossen, den legendariske Brian Clough, var på semester med familjen på Sicilien. Många av spelarna och assisterande managern Peter Taylor var på Mallorca och solade när de via radio fick höra att de vunnit ligan.

Så Derby vann ligan i badbyxor långt ifrån händelsernas centrum. Kanske första och sista gången det hände i engelsk fotboll.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post827

4-4 för 22 år sen, 3-3 nu?

Historiska matcherPosted by Leffan Thu, November 21, 2013 22:55:13

Merseysidederbyt Everton-Liverpool anses av en del som Englands största möte i fotboll. På lördag är det dags igen. Kan det bli hälften av det drama som utspelade sig i februari 1991 så lär åskådare på plats och i tv-soffan bli nöjda.

Det blir 189:e gången som de båda Liverpool-klubbarna drabbar samman i ligaspel. I många decennier var detta möte hyggligt ofta målrikt med resultat som 3-3, 5-0 och till och med 7-4. Men de senaste 22 åren har det sällan varit matcher med riktigt många mål i, ett par 3-2-resultat är det enda.

Och inte sedan 20 februari 1991 har något av lagen lyckats göra fyra mål. Men den gången gjorde båda det i vad som är kanske är den häftigaste duellen mellan dessa båda antagonister. Det har också kallats cupmatchernas cupmatch eftersom 4-4-drabbningen var en matcherna i FA-cupens femte rond 1990/91.

Lagen hade några dagar tidigare spelat 0-0 på Anfield, Liverpools hemmarena, och därmed blev det omspel. Returen på Evertons hemmaarena Goodison Park blev något alldeles extra. Liverpool var favorit trots 0-0-matchen, laget låg nämligen etta i serietabellen medan Everton var på tolfte plats.

Det var också Liverpool som tog kommandot. Peter Beardsley slog in 1-0 i första halvlek, en ledning som stod sig fram till paus. Första aktens händelser var inget mot vad som komma skulle i den andra. Efter två minuter kvitterade Graeme Sharp. Men Liverpool var snart i ledning igen, Beardsley satte sitt andra mål när han smällde dit bollen från 25 meter. Sharp ville inte vara sämre och petade in sin andra fullträff fram till 2-2.

Liverpools målspruta Ian Rush såg till att åter ge de röda ledningen och det såg ut som om favoriten skulle vinna. Men fyra minuter före slut sprang måltjuven Tony Cottee igenom och kvitterade.

Det blev förlängning och i den kalla februarikvällen i ett isande regn slog Liverpool till och tog ledningen för en fjärde gång. John Barnes nöp till med sin höger, hans sämsta fot. Men för en fjärde och sista gång ordnade de blå hemmalaget utjämning, åter var det Cottee som frälste hemmafansen.

Matchen slutade 4-4 och de på plats hade bevittnat det kanske största dramat mellan de blå och röda från Liverpool. Det andra omspelet ägde också rum på Goodison och Everton vann med 1-0 i en ”något” mindre dramatatisk match. Laget förlorade sedan i nästa cuprond mot West Ham.

I dag är Everton och Liverpool i princip jämnstarka och det lär bli en tät dust på lördag, matchen som inleder omgång 12 i Premier League. Att tro på 4-4 är väl att vara optimist i överkant men varför inte 3-3. Båda gängen vågar satsa framåt och de är verkligen ute efter att sätta rivalen på plats. Det kan bli en hejdundrande offensiv match. Jag väljer att tro att det blir så.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post684

Ny regel gav 36 procent fler mål

Historiska matcherPosted by Leffan Sat, November 16, 2013 15:18:03

Efter elva omgångar är snittet 2,44 mål per match i Premier League. Om det varar säsongen ut så blir det den lägsta noteringen i PL:s 22-åriga historia. Kanske behövs det en regeländring som den för 88 år sedan som gjorde att målfabrikationen ökade med över 30 procent från ena säsongen till den andra.

Det var efter spelåret 1924/25 som en ny offsideregel togs i bruk. Man ansåg att fotbollen blivit tråkig och publiksiffrorna sjönk. Något måste göras.

Fram till och med 1924/25 krävdes att tre motståndare var på ”rätt” sida när bollen spelades framåt. Från och med säsongen 1925/26 behövdes bara två, precis som det är i dag. Denna regeljustering fick enorm effekt.

I de fyra högsta engelska proffsdivisionerna gjordes 6 373 mål säsongen 1925/26. Året före sattes näten i dallring blott 4 700 gånger. Totalt gjordes alltså 1 673 mål fler, en ökning med 36 procent.

I högsta serien, Division 1, ökade målskörden från 1 192 mål till 1 703, en ökning med 43 procent. I regeländringens spår uppstod en drös med målkalas. Bland annat slog Aston Villa Burnley med 10-0 och Sheffield U krossade Cardiff med 11-2.

I Division 2 ökade antalet mål med 39 procent medan de två Division 3-serierna hade en ökning på 30 procent. Största förbättringen kom således i högsta ligan.

Denna säsong i PL har det gjorts oväntat få mål. De senaste spelåren har snittet stadigt legat runt 2,80 mål per match men nu har det alltså sjunkit till bara drygt 2,40. Kanske är det dags att åter ändra offsideregeln och bara kräva att en motståndare är på rätt sida när det anfallande laget spelar bollen framåt. Det lär förstås inte hända så det är bara att hoppas att PL-lagen skärper sig och ser till att spela mer offensivt resten av 2013/14.

Källa: footballsite.co.uk



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post679

Rekordet 7-4 följdes av sex nollor

Historiska matcherPosted by Leffan Wed, September 04, 2013 15:09:40

Premier League är inne på sin 22:a säsong och endast en gång har det gjorts så många som elva mål i en match. Rekordet är från 29 september 2007 då Portsmouth slog Reading hemma med 7-4. Det mesta fascinerande i den historien är att Portsmouth sedan spelade sex ligamatcher i rad hemma utan att göra mål!

Sex gånger har det gjorts fler än nio mål i en PL-match. Fem gångar har nätet rasslat tio gånger och vid ett tillfälle så ramlade elva bollar in bakom målvakterna.
Det var i en match på Fratton Park i Portsmouth - som innehöll det mesta. Ett hattrick, två självmål, två straffar, en i mål och en missad, och en drös med andra händelser och mål.

Från början såg mötet Portsmouth-Reading ut som en vanlig match i serielunken. Hemmalaget tog ledningen i sjunde minuten men sedan hände inget i målväg förrän 2-0 föll i minut 37 och i halvlekens slutminut kom 2-1. En bra första matchhalva, inte minst av Portsmouth som pumpade på i offensiven och lätt kunde ha gjort tre-fyra mål till.
Men i halvtid såg det inte ut att bli något målrekord. Inte heller 20 minuter före slutet verkade det vara något extraordinärt med just denna match. Visserligen stod det då 3-2 men det är ju inget ovanligt resultat i fotboll.

Men så startade ett målfyrverkeri som aldrig ville ta slut. Pompey gjorde 4-2 i 70:e minuten och 5-2 fem minuter senare. Reading svarade med 5-3 i 79:e minuten. Hemmalaget gav svar på tal, 6-3 i minut 81 och strax före slutsignalen kom både 7-3 och 7-4.

Benjani Mwaruwari piskade in tre av hemmamålen och Sulley Muntari gjorde mål på straff. Två mål var skott som tog på motståndare och styrdes in och blev självmål. Mwaruwari gjorde troligen sin bästa match i den blå tröjan och hade lekstuga med bortaförsvaret. Zimbabwierns tre mål var en uppvisning i hur målskytte går till. En boll tryckte han till från nära håll vid bortre stopen efter ett inlägg, det andra var ett hårt skott och det tredje ett sololöp från halva plan där han som knorr rundade målvakten och la in 4-2.

Förlusten var en rejäl knäck för Reading som visserligen vann den följande matchen med 1-0 men sedan inte höll nollan på 18 matcher. Tolv av dessa matcher ändade i förlust, inklusive en 4-6-torsk mot Tottenham. Laget åkte också ur PL sedan värsta konkurrenten Fulham ironiskt nog slagit Portsmouth borta i sista omgången och på så sätt hållit Reading bakom sig.

Portsmouth klarade sig bättre och kom åtta i sluttabellen. Men målshowen mot Reading var inget som fick fart på hemmaoffensiven. Lagets sex följande ligamatcher på hemmaplan slutade 0-0, 0-0, 0-0, 0-1, 0-0, 0-1. En ännu mer osannolik rad än resulatet 7-4 var. Och i 11 av 19 hemmamatcher gjorde laget ett eller noll mål.

Pompey slog in 48 mål totalt den säsongen. En dryg sjundedel, eller nästan 15 procent, kom i en enda match, den historiska mot Reading inför en publik på Fratton Park som knappt trodde sina ögon.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post567

Inhopparen fixade snabbast hattrick

Historiska matcherPosted by Leffan Tue, August 20, 2013 17:41:36

Många känner till att Robbie Fowler, Liverpool, har ordnat historiens snabbaste hattrick i Premier League. Det tog honom fyra minuter och 33 sekunder att sätta tre mot Arsenal i augusti 1994.

Men han är inte snabbast om man inkluderar alla de fyra högsta proffsdivisionerna i England. Det rekordet hålls av James Hayter, Bournemouth, som fixade sina tre mål i rad på två minuter och 20 sekunder.

Runt rekordet finns en hel del dråpliga detaljer. Mittabells-matchen i tredjedivisionen utspelade sig 24 februari 2004 på Dean Court i Bournemouth mellan hemmalaget och gästande Wrexham. James Hayter var 24 år då och hade dagarna innan blivit pappa. Han började matchen mot Wrexham på bänken. Bournemouth spelade bra och gick upp till 3-0-ledning. Hayter trodde inte han skulle få komma in. Men i 84:e minuten fick han chansen. Och som han tog den.

I 86:e minuten tryckte han in sitt första mål och i samma minut kom det andra. Sedan dröjde en stund innan rekordet var i hamn. I 88:e minuten kom Hayter i bra läge och sköt, bollen tog i stolpen och i en kort sekund såg det ut som om han skulle missa rekordet men så rullade bollen över mållinjen.

– Jag rörde bollen bara fyra eller fem gånger och tre av gångerna så gick bollen i mål, sa Hayter glatt efter matchen till BBC.

Lika glada var inte hans mamma Mary, pappa Richard och yngre bror Ben. De brukade kolla James matcher och var också på plats denna gång. När matchen började närma sig sitt slut så trodde de inte att James skulle få hoppa in så de lämnade matchen i 82:a minuten för att hinna med sista färjan till ön Isle of Wight i Engelska kanalen där de bodde och där James för övrigt föddes. De blev snart varse sitt misstag. Ben berättade så här för tidningen The Guardian:

– När vi satte oss i bilen för att åka mot färjan hörde vi jubel och förstod att Bournemouth gjort mål. Vi satte på radion och hörde att det var James som gjort målet. Sedan gjorde han ett till och vi började ångra att vi lämnat så tidigt. När han satte sitt tredje så trodde vi knappt våra öron. Jag blev jätteglad för James skull men vi var helt förstörda över att ha missat det hela.

James tog det med ro att släktingarna inte fick se hans rekord.

– Mina föräldrar och min bror kommer över så ofta de kan från Isle of Wight men det är inte så lätt att göra det. Jag tycker det är kul när de ser mina matcher men jag förstår fullkomligt varför de åkte tidigt, sa han till The Guardian.

Till BBC sa James Hayter:

– Det är en otrolig känsla att ha gjort ett så snabbt hattrick och kanon att ha det rekordet. Men det går inte upp emot att ha blivit pappa för första gången. Jag tror att vara uppe hela natten med barnet tar ner mig på jorden igen.

I dag är James Hayter 34 år och fortfarande aktiv. Han spelar för Yeovil Town i The Championship, andradivisionen, och har deltagit i lagets tre första ligamatcher, dock inget mål från den historiske hattrickskytten än.

Det inofficiella världsrekordet för snabbaste hattrick i en tävlingsmatch i fotboll hålls av en svensk. Magnus Arvidsson gjorde tre mål på 89 sekunder när hans Hässleholm slog Landskrona i andradivisionen med 5-3 säsongen 1995.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post521

Arsenal och Man City i sanslösa draman

Historiska matcherPosted by Leffan Fri, August 02, 2013 16:11:15

Nyligen skrev jag om de fyra första gångerna då den engelska fotbollsligan avgjordes på målkvot. Två gånger till har ettan och tvåan i sluttabellen haft samma poäng. Dessa två högoktaniga slutstrider beskrivs här.

Femte gången ettan och tvåan hamnade på samma poäng så avgjordes det på fler gjorda mål. Målskillnadsmetoden var då införd och målkvot avskaffad.

Den här slutstriden har det till och med skrivits en bok om och gjorts film på. Det är den mest dramatiska ligaavslutningen någonsin, speciellt som ettan och tvåan möttes i sista matchen. Det handlar förstås om säsongen 1988/89 då Arsenal vann före Liverpool.

Arsenal dominerade första halvan av säsongen och så sent som i februari var laget elva poäng före Liverpool. Men då la Liverpool på en mäktig spurt och vann 14 av 15 matcher och medan Arsenal bara vann 7 av 15. Det betydde att inför sista omgången så hade Liverpool passerat Arsenal och ledde med tre poäng och hade fyra plusmål bättre. Trepoängssystemet var infört då så Arsenal hade fortfarande chansen. Ödet hade också fått till ett häftigt slut. Liverpool tog emot Arsenal i sista matchen. Arsenal hade gjort fler mål än Liverpool så en tvåmålsseger skulle räcka för att gästerna skulle passera i tabellen och bli mästare. Värdarna var dock i storform och klar favorit till att vinna både matchen och ligan.

Första halvlek slutade 0-0 och guldet kom allt närmare Anfield-gänget. I minut 52 blev det dock nerv i kampen när Alan Smith nickade in 1-0 för Arsenal. Men sedan kom inget mer mål under ordinarie 90 minuter och Arsenal såg ut att missa titeln. Två minuter las till och precis i slutet sprang Michael Thomas igenom Liverpool-försvaret och lättade in 2-0 till Gunners. Då stod klockan på 91.22. Vild glädje i Arsenal som med det målet skrev historia och ordnade den mest dramatiska avslutning en ligasäsong i England haft.

En ironisk detalj i denna historia är att Michael Thomas lämnade Arsenal för Liverpool 1991. Tre år efter denna sanslösa händelse kom boken Fever Pitch ut, skriven av Arsenal-supportern Nick Hornby. Den handlar om just Arsenals säsong och otroliga vinst 1989. 1997 gjordes en film med samma titel som boken. Colin Firth spelar huvudrollen.

Senaste gången en guldkamp avgjorts på målskillnad var så sent som 2011/12. Även den gången kom avgörandet i slutminuterna i sista omgången. Manchester City var den lyckliga vinnaren före stadsrivalen Manchester United. Båda kapade åt sig 89 poäng men City hade åtta måls bättre målskillnad.

Lagen dominerade titelstriden totalt och båda var antingen etta eller tvåa hela säsongen. Mot slutet såg United ut att ha kopplat ett guldgrepp och ledde med åtta poäng när sex matcher återstod. Men United darrade helt oväntat, förlorade mot Wigan och kryssade mot Everton innan det var dags att möta City. De blå vann med 1-0 och med två omgångar kvar var lagen på samma poäng.

Båda vann match 37 och inför sista omgången så var förutsättningarna solklara. För att bli mästare så behövde City nå samma resultat i sin match som United i sin.

Man U tog ledningen mot Sunderland med 1-0 i 20:e minuten och kontrollerade den matchen. City var satt under press och darrade rejält i hemmamatchen mot Queens PR som kämpade för att hänga kvar. Men i 39:e minuten gjorde City 1-0 och vägen mot guldet var utstakad. Men så gick allt snett. QPR kvitterade i minut 48 och tog ledningen (med tio man) i 66:e minuten.

City-spelarna anföll som dårar medvetna om att det krävdes två mål för att vinna ligan. Klockan nådde 90-minutersstrecket utan att City gjort mål. Fem minuter lades till och i 91:a minuten slog Edin Dzeko in 2-2 och hoppet levde. Uret tickade obörnhörligt på och det såg ut att sluta 2-2. Men efter 93.21 rann Sergio Agüero igenom och avslutade iskallt fram till 3-2. Tokglädje i City som därmed var engelska fotbollsmästare för första gången på 44 år. Ännu en otroligt dramatisk guldbatalj var avgjord.

Ska vi hoppas att det blir något liknande kommande säsong, kanske med tre lag på samma poäng när serien avslutas 11 maj 2014.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post481

Boltonspelare sköt det allra första målet

Historiska matcherPosted by Leffan Wed, July 31, 2013 13:56:43

Den 8 september är det exakt 125 år sedan den högsta engelska fotbollsligan sparkade i gång. Fem matcher spelades den där sensommardagen 1888. Det har genom åren stötts och blötts vem som gjorde det första målet och nu verkar nya studier en gång för alla ha slagit fast vem det var.

Både Daily Mail och The Telegraph har skrivit om detta nyligen. Förste målskytten i engelsk proffsfotboll hette James Kenyon ”Kenny” Davenport och spelade för Bolton Wanderers. Anfallaren slog till redan efter två minuter i matchen mot Derby. Hans lag förlorade ändå med 3-6.

Tidigare har andra målskyttar ansetts vara de första att näta. Skälet till att man nu vet att det var Davenport är att nya fakta kommit fram om när de andra matcherna började. Bolton-Derby kickade i gång 16.45 och första målet kom alltså 16.47. Tidigare har man bland annat trott att Aston Villa-Wolverhampton startade 16.00 och att första målet i den matchen som kom i 31:a minuten var det allra första. Men ny forskning visar att den matchen startade 16.30 så det målet kom 17.01, 14 minuter efter målet i Bolton.

Mark Metcalf, Sunderland-supporter, och Robert Boyling, Millwall-fan, är duon som med gediget detektivarbete lyckats få fram vad premiärskytten hette. Lagom till 125-årsjubileet av fotbollsligan.

Hur Davenports mål gick till är okänt. Men i en matchrapport står det att det var ett fint mål och slutsatsen har dragits att det var ett skott från hyfsat långt håll. Hur det än gick till så sköt Kenny Davenport in sig i historieböckerna med den fullträffen.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post479

När guldstriden avgjordes på målkvot

Historiska matcherPosted by Leffan Mon, July 29, 2013 13:56:05

Högsta engelska fotbollsligan har avgjorts 114 gånger. Endast vid sex tillfällen har ettan och tvåan i sluttabellen haft samma poäng. Här är en koll på de första fyra gångerna det hände. De andra två, som inträffade 1989 och 2012, beskrivs inom kort här på bloggen.

Det började säsongen 1923/24. Huddersfield vann på 57 poäng, samma som tvåan Cardiff. Vinnaren hade 60-33 i mål medan tvåan hade 61-34. Samma målskillnad alltså och hade dagens regler gällt då så hade Cardiff vunnit. I dag avgör bäst målskillnad vid lika poäng och är den lika så vinner den som gjort flest mål. Men 1924 gällde fortfarande målkvot, det vill säga man dividerade antalet gjorda mål med antalet insläppta. Det betydde att Huddersfield fick 1,82 i målkvot och Cardiff 1,79.

Cardiff måste ha varit frustrerat över att det skilde så litet. Dessutom kändes Cardiff som den givna mästaren länge under säsongen och ända in på mållinjen. Laget toppade serien i 27 av 42 omgångar medan Hudds bara ledde under fem omgångar.

Via tre raka vinster i match 39 till 41 så gick Cardiff från tredje till första plats och ledde ligan inför sista omgången - en pinne före Huddersfield. På den tiden gavs två poäng för seger.

Cardiff hade 14:e-placerade Birmingham att möta i sista omgången och en seger hade gett dem guldet. Men laget klarade bara 0-0 medan Huddersfield vann sin match mot Nottingham med 3-0, smet förbi och tog hem mästerskapet. Hade Hudds bara vunnit med 2-0 så hade Cardiff blivit mästare. Så tät var den guldstriden.

Den nära missen är extra ledsam för Cardiff eftersom laget varken förr eller senare vunnit ligan. Huddersfield däremot fick blodad tand och vann ligan även de två nästpåföljande säsongerna.

Nästa gång målkvot fick tas till för att utse mästaren var 1949/50. Portsmouth vann på 53 poäng, samma som tvåan Wolverhampton. Pompey hade dock klart bättre målkvot, 1,95 mot Wolves 1,55. Det var även denna gång drama in i sista omgången.

Men inget av lagen hade under säsongen agerat som ett mästarlag. Trea till sjua var vanliga placeringar duon hade. Och det höll i sig ända in i slutspurten. Portsmouth var femma i tabellen med fem matcher kvar och Wolverhampton sexa. Båda lagen fixade dock fyra segrar på de fem sista matcherna och klättrade till de två översta pinnarna. Pompey var hela tiden före men i näst sista matchen darrade laget till och förlorade. Wolves vann sin match och klev upp på samma poäng inför sista omgången. Där skärpte sig Portsmouth och vann med 5-1 mot Aston Villa och då hjälpte det inte att Wolverhampton slog Birmingham med 6-1.

Liksom Cardiff 26 år tidigare så grämde sig säkert Wolves en hel del. Laget vann nämligen hemma mot Portsmouth och kryssade borta. Men poängtapp för Wolves i andra matcher gjorde att Pompey blev ligamästare.

Bara tre år senare, 1952/53, var det åter dags för målkvotsaffär i guldstriden. Arsenal vann före Preston. Lagen hade 54 poäng men Arsenal den bättre målkvoten 1,52 mot 1,42. Givetvis föregicks slutsegern av en hel del spänning.

Inte heller detta spelår verkade ettan och tvåan vara destinerade för de placeringarna. Först under avslutande åtta-nio omgångarna tog sig duon in i guldstriden. Med tre matcher kvar ledde Arsenal serien och Preston var tre pinnar bakom. Arsenal kryssade i match 40 medan Preston vann och avståndet krympte till två poäng.

Nu nådde spänningen kokpunkten för i näst sista matchen möttes de två ligaguldsaspiranterna. Preston hade fördel av hemmaplan och slog Arsenal med 2-0. Plötsligt var lagen på samma poäng med endast serieavslutningen kvar. Efter stor möda lyckades Arsenal slå Burnley med 3-2 och segern var nödvändig eftersom Preston vann mot Derby med 1-0.

Det dröjde sedan tolv år innan det var dags för nästa titelstrid med ettan och tvåan på samma poäng. Manchester U vann 1964/65 på 61 poäng, samma som tvåan Leeds. Man U hade dock en överlägsen målkvot, 2,28 mot 1,60.

Båda lagen gjorde en strålande säsong och det visar bland annat antalet segrar. Av de 42 matcherna vann Man U 26 och Leeds 25. Båda lagen var också med i toppstriden ända från oktober-november. Avgörandet var lite kufiskt. Båda lagen spelade sin 39:e match på samma datum. Men sedan haltade det. Leeds spelade 20 april, Man U inte. Sedan spelade båda 24 april och 26 april. Då hade Leeds spelat färdigt medan Man U hade en match kvar, den spelades 28 april. Mycket konstigt upplägg, som inte skulle godkänts i dag.

Det blev en del drama mot slutet. Leeds vann 20 april och gick upp i serieledning med en poäng. Båda vann 24 april, status quo. Den 26 april kryssade Leeds mot Birmingham medan Man U vann och lagen var då på samma poäng. Man U hade överlägsen målkvot och kunde till och med kosta på sig att förlora sista matchen och ändå vinna ligan.

Notera att det var Birmingham som snodde Leeds på en pinne, precis det laget gjorde mot Cardiff 1924 så att Hudderfield kunde smita förbi. Så är det jämnt i guldstriden på slutet så är det inte lämpligt att ställas mot partyförstöraren Birmingham.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post476

Peacock, Charlton och avbytare hör ihop

Historiska matcherPosted by Leffan Mon, July 08, 2013 08:34:33

Avbytare, fotbollsklubben Charlton och far och son Peacock är för evigt förknippade.

Keith Peacock var den förste i engelsk professionell fotboll att komma in som avbytare. Han spelade för Charlton Athletic och det var den 21 augusti 1965 i bortamatchen mot Bolton som Peacock blev historisk. Han byttes in redan i elfte minuten och ersatte den skadade målvakten Mike Rose. Peacock var mittfältare och inte alls bekväm i målvaktsrollen som han tvingades ta. Kanske inte så konstigt att Charlton förlorade matchen i andradivisionen med 4-2.

Innan säsongen 1965/66 tilläts inte avbytare i engelsk fotboll. Så när det infördes visste lagen inte riktigt hur de skulle bete sig. Första två åren fick avbytare bara användas om en spelare blev sjuk eller skadad. Peacock var besviken att han inte var uttagen att spela i denna ligapremiär mot Bolton och räknade med att se matchen från bänken. Men då målvakten blev skadad fick han tidigt hoppa in. Och hamnade i historieböckerna på kuppen.

– Det var när jag läste i kvällstidningen på tåget på väg hem från matchen som jag insåg att jag var den förste avbytaren någonsin, sa Keith Peacock år 2002 i en intervju för fotbollsmagasinet When Saturday Comes.

Den i dag 68-årige Keith Peacock spelade bara för en engelsk klubb. Han gjorde drygt 500 matcher och knappt 100 mål för Charlton åren 1962-1979. Åren 1981 till 1991 var han manager för två klubbar. Tio år senare var han assisterande manager i sitt kära Charlton.

Då, 2001, kom sonen Gavin Peacock till klubben. Det var i slutet på Gavins karriär som pågått sedan 1984 i fem klubbar. Precis som pappa Keith var Gavin mittfältare och hans facit i karriären lustigt nog nästan identisk. Gavin, i dag 45 år, spelade också drygt 500 matcher men olikt pappa så gjorde han drygt 100 mål, inte knappt.

Gavin Peacock gjorde bara fem matcher för Charlton, han ändade sin karriär i Queens PR året därpå. Han slöt dock avbytar-cirkeln som hans pappa startat i Charlton 1965. För Gavin var nämligen avbytare i fyra av sina fem matcher i Charlton. Så det pappa startade 1965 avrundade sonen 36 år senare. Bättre än så kunde knappast historien om avbytare, Charlton och Peacock ha slutat.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post453

Real Madrid i ”stormöte”

Historiska matcherPosted by Leffan Wed, July 03, 2013 07:31:47

Än är den ingen historisk match men den kan bli. Det handlar om det kommande mötet 21 juli mellan Real Madrid och Bo…nej inte Borussia Dortmund utan om Bournemouth, nykomling i The Championship, andradivisionen, i engelsk proffsfotboll.

Det är en riktigt bedrift av den engelska kluben att kunna locka giganten Real till denna vänskapsmatch. Åskådarna får också göra något gigantiskt, nämligen gräva ett jättelikt hål i plånboken för att betala för att se matchen. En biljett ska kosta 60 pund, omkring 600 kronor, dyrare än att se de flesta Premier League-matcher.

Men det lär nog ändå bli välfyllt på Dean Court, Bournemouths hemmaarena som tar drygt 10 000 åskådare. Det är inte varje dag Cristiano Ronaldo och andra världsstjärnor kommer till stan. Återstår att se om Bournemouth kan göra match av det hela eller om Real Madrid leker hem det hela och gör ett träningspass av matchen.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post444

Exeter skapade brasiliansk fotbollshistoria

Historiska matcherPosted by Leffan Mon, June 17, 2013 14:10:15

Nyligen var jag i Örebro och stötte på ett par trevliga personer från Exeter i England. En annan koppling Örebro-Exeter heter Oscar Jansson, målvakt som föddes i Örebro och nu spelar i ÖSK. Under 2009 spelade han sju matcher för Exeter City.

En mer spektakulär förbindelse som Exeter City har är med brasiliansk fotboll. Den lilla engelska klubben har mött brasilianska lag 1914 och 2004 och hoppas få det brasilianska landslaget till Exeter under 2014.

Sambandet Exeter-Brasilien är häftig. År 1914 kom en inbjudan från Sydamerika till det engelska fotbollförbundet. Man ville att det skulle komma ett typiskt engelskt lag till Argentina och Brasilien för att främja fotbollen i dessa länder. Valet föll av någon anledning på Exeter City som då spelade i en låg liga utanför proffssystemet. Den 22 maj 1914 avreste 22 spelare med båt mot Rio. Ett modigt beslut eftersom minnet av Titanics förlisning 1912 måste ha varit i färskt minne hos alla plus att det var oro i Europa och i juli 1914 utbröt också det första världskriget. Dessutom avgick båten med Exeter-laget från Southampton, samma hamn som Titanic lämnade ett par år tidigare.

Men båtresan gick bra och 18 dagar efter avresan landade man i Rio i Brasilien. Först spelade Exeter fem matcher i Argentina och förlorade bara en. Sedan var det dags för tre matcher i Brasilien. Den sista spelades 21 juli mot ett kombinerat lag från de rivaliserande städerna Rio de Janeiro och Sao Paulo och det var då det brasilianska landslaget föddes. Tidigare hade landslag bara tagits ut med spelare från den stad där just den matchen spelades. Men med fint engelskt främmande på plats så blev det ett kombinerat lag. Exeter blev därmed det första laget någonsin att spela mot ett ”äkta” brasilianskt landslag. Brassarna var klart bättre och vann med 2-0 inför 6 000 personer på ett fullsatt Estadio das Laranjeiras i Rio. Engelsmännen åkte sedan hem efter väl förättat värv med fem segrar, ett kryss och två förluster i bagaget.

Historien tog inte slut där utan fortsatte 2004 då Exeter City fyllde 100 år. Då kom ett brasilianskt lag till St James Park i Exeter och vann med 1-0. I brasselaget ingick bland annat VM-vinnaren Dunga och anfallsesset Careca. Det var dock ingen intensiv match utan det mesta gick i vänskapens tecken. Kanske passande för tillfället. Enda målet kom på straff och lagen hade två målchanser var.

Nu jobbar Exeter för att få till en match mot Brasiliens landslag nästa år för att fira lagets resa till Sydamerika 100 år tidigare. Klubben meddelar att det ser ljust ut och visst vore det en perfekt avslutning på hur lilla Exeter City, i dag i fjärdedivisionen, kom att bli inblandat i den brasilianska fotbollshistorien.

Källor: freakytrigger.co.uk, www.guardian.co.uk, www.bbc.co.uk, footysphere.com, www.exetercityfc.co.uk.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post418

Slog målrekord på ackord

Historiska matcherPosted by Leffan Sun, June 09, 2013 14:58:56

Målvakten fick jobba på ackord och plocka ut hela 36 bollar ur det egna nätet. Men så hette också hans klubb Bon Accord och åkte på en 36-0-smäll i skotska cupen. Matchen spelades 1885 och höll rekordet för största vinstmarginal i en professionell fotbollsmatch till 2002 då en match på Madagaskar slutade 149-0.

Dags att ta sig uppåt i Storbritannien och in i Skottland för att skildra ett långlivat målrekord i professionell fotboll. Matchen det handlar om spelades 12 september 1885 mellan Arbroath FC och Aberdeen Bon Accord - en match i första omgången av den skotska cupen. På den tiden fick vilket lag som helst delta. Arbroath hade erfarenhet av sju års fotbollsspelande medan Bon Accord egentligen var ett cricketlag som av misstag kom med i fotbollscupen.

Det spåddes före lagens möte att det bara kunde sluta på ett sätt, med Arbroath-seger. Och så blev det. Men med siffror som ingen kunnat tippa, trots att det dåförtiden var vanligt med matcher som hade höga målsiffror.

Cupdrabbningen var helt spänningslös och Arbroath dominerade fullständigt i 90 minuter. Tidningen Arbroath Guide kallade matchen på Gayfield Park en fars. I halvtid stod det 15-0 och det blev etter värre för gästerna i andra halvlek då Arbroath tryckte in 21 mål. Hemmalaget hade bollen i nät ytterligare fem gånger men de ”målen” underkändes.

Värsta målspruta var 18-årige forwarden John ”Jocky” Petrie som gjorde 13 mål. Hans dryga dussin är fortfarande rekord för vad en spelare lyckats slå in i en match i en nationell eller internationell match på högsta nivå. Hans rekord tangerades 2001 av australiensaren Archie Thompson i en VM-kvalmatch mot Samoaöarna.

Historien om målrekordet slutar inte där och kunde ha haft ett annat lag som rekordhållare. Samma dag, 12 september 1885, i skotska cupen, slutade en annan match 35-0. Harp från Dundee krossade Aberdeen Rovers med de siffrorna. En fotbollsforskare har dock hittat uppgifter om att domaren noterade 37 mål för Harp men sekreteraren i Harp hävdade bestämt att blott 35 mål gjorts. Han kanske hade gått med på 37 mål om han vetat att ett rekord på 36 mål hade slagits samma dag på annat håll. Så Arbroath fick rekordet, Harp blev utan.

12 september är säkert inget fotbollsdatum som firas i Aberdeen. Två lag från staden fick stryk med 0-36 och 0-35 den dagen för 128 år sedan. Det har gått lite bättre för stadens fotbollslag sedan dess…

Och så var det rekordet på Madagaskar 2002. Laget AS Adema slog SO de l´Emyrne med 149-0. Det var en match i ett slutspel där fyra lag slogs om ligaguldet i högsta serien. SO hade ingen chans på guldet efter att ha spelat 2-2 i matchen innan och då enligt dem själva fått en felaktigt dömd straff på halsen. Som en protest mot det så gjorde laget självmål på självmål i matchen mot AS Adema. Resultatet godkändes och blev ett officiellt rekord.

Men det riktiga rekordet måste nog ändå anses tillhöra Arbroaths målmaskin från 1885.

Källor: scotsman.com och wikipedia.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post405

Dixies 60 mål är fortfarande rekord

Historiska matcherPosted by Leffan Sat, May 18, 2013 18:25:23

Denna säsong i Premier League lär Robin van Persie, Manchester U, vinna skytteligan och det på en siffra under 30 mål. Han står just nu på 25 - med en match kvar.

Inte mycket komma med jämfört med målrekordet i högsta ligan i engelsk proffsfotboll. Säsongen 1927/28 smällde William Ralph ”Dixie” Dean in 60 ligamål för sitt Everton. På den tiden satsade lagen förstås mycket mer på offensiv än förvsarsspel. Men bedriften är ändå grandios.

Det var ett synnerligen svårslaget rekord. Två säsonger innan Deans rekord slogs det dåvarande rekordet i engelsk proffsfotboll av Jimmy Cookson i Chesterfield som satte 44 mål i division 3. Säsongen därpå förbättrade George Camsell rekordet med hela 15 mål när han tryckte in 59 mål för sitt Middlesbrough, även det i division 3.

Att någon skulle slå det rekordet verkade osannolikt, speciellt i högsta ligan. Men Dixie Dean lyckades redan därpåföljande säsong. Dock inte utan en fantastisk slutforcering. För när det återstod två matcher av säsongen stod Evertonanfallaren på 53 mål. Det krävdes alltså sju mål i de två sista omgångarna för att passera Camsell. Först slog Dean till med fyra mål borta mot Burnley. Nu behövdes tre mål i hemmmatchen mot Arsenal. Det såg ut att gå smärtfritt eftersom Dean gjorde två mål under de första sex minuterna. Men sedan kärvade det och först åtta minuter före slutsignalen nickade han in sitt 60:e mål för säsongen.

Dixie Deans 60-måls-verk blir än mer imponerande med tanke på att han missade tre av de 42 ligamatcherna och gick mållös i ytterligare tio matcher. Så de 60 målen tillkom i 29 matcher. I målsviten ingick fem hattricks och en match där det blev fyra mål och en där Dean sprätte in fem bollar. Den säsongen gjorde han även tre mål i FA-cupen, således totalt 63 mål.

Dixie Dean var en vass målskytt hela karriären. Han spelade för Everton i tolv år och gjorde hela 349 mål på 399 ligamatcher hos de blå. Hans 60 mål är fortfarande rekord för alla fyra proffsdivisioner i England. Endast tre gånger efter Deans prestation har spelare gjort över 50 ligamål och ingen av dem på högsta nivån.

William Ralph ”Dixie” Dean dog 1 mars 1980. Han drabbades av en hjärtattack när han satt på Evertons hemmaarena Goodison och kollade lokalderbyt mot Liverpool. Ett ganska hyfsat tillfälle för 73-åringen att sluta sina dagar.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post364

Bara Sunderland har vunnit allt hemma

Historiska matcherPosted by Leffan Tue, April 30, 2013 09:39:18

Den högsta engelska fotbollsligan är inne på sin 114:e säsong. Endast en gång har ett lag vunnit samtliga hemmamatcher i ligaspelet under ett spelår. Det var Sunderland 1891/92 då det blev 13 raka triumfer på dåvarande hemmaarenan Newcastle Road. Laget vann förstås ligan.

Engelska fotbollsligan sparkade i gång 1888/89. Under de båda världskrigen var det uppehåll och då försvann ett tiotal säsonger. Just nu är det således säsong nummer 114 som är på väg att slutavverkas. Och otroligt nog så har det bara vid ett tillfälle inträffat att ett lag vunnit rubbet på hemmagräset.

Sunderland inte bara vann - utan oftast stort. Bland vinsterna fanns 7-0 på Darwen, 7-1 på Derby, 6-1 på Blackburn och 5-2 på Wolverhampton. Laget gjorde minst två mål i varje hemmadust och den totala målskillnaden var 55-11. På bortaplan blev det fem förluster men blott en gång misslyckades Sunderland med att göra mål, det var i 0-1-förlusten mot tabellåttan Notts County.

På tal om bortastatistik så har det bara vid tre tillfällen inträffat att ett lag klarat alla bortamatcher på högsta nivån utan att förlora. Preston gjorde det i den allra första säsongen 1888/89 och förlorade då inte heller hemma. Arsenal upprepade bravaden 115 år senare, säsongen 2003/04, då laget varken förlorade hemma eller borta. Ytterligare en gång har ett lag undvikit bakslag i bortaspelet och det var åter Arsenal som ordnade det - säsongen 2001/02.

Bedriften att vinna alla hemmakamper i ligan under en säsong är således Sunderland ensamt om. Men det har varit ytterst nära ytterligare sex gånger. Sex olika lag har vid olika tillfällen vunnit allt på egen arena - utom en match - som de kryssat i.

Preston gjorde det 1888/89 dår det blev tio vinster och en oavgjord. 1895/96 var det dags igen då Aston Villa vann 14 av 15 hemmamatcher. Säsongen 1906/07 var det Newcastles tur som tog hem 18 av 19 duster på eget gräs.

Sedan dröjde det nästan 100 år innan ett lag lyckades igen. Det var Chelsea som 2005/06 som vann 18 hemmabataljer och kryssade i den återstående. Samma sak lyckades Manchester United med 2010/11 och Manchester City 2011/12.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post332

Edwards sista match i England

Historiska matcherPosted by Leffan Sun, April 28, 2013 14:15:28

I eftermiddag möts de gamla antagonisterna Arsenal och Manchester United. Det är alltid heta och underhållande duster.

Så även duellen 1 februari 1958 som Man U vann med 5-4 borta. Men fem dagar senare inträffade den mest tragiska händelsen i Uniteds historia, åtta spelare omkom i en flygolycka i München när laget var på väg hem efter en Europacupmatch i Belgrad. Bland offren fanns 21-årige Duncan Edwards som ansågs vara en av de mest lovande spelare som någonsin kommit fram i England. Hans sista match på engelsk mark är värd att minnas.

Både Arsenal och United var topplag så här i slutet på 1950-talet så matcherna dem emellan var alltid högoktaniga. Just denna säsong, 1957/58, kom dock lagen en bit ner, United nia och Arsenal tolva i sluttabellen. United var trea 1 februari när lagen möttes men av naturliga skäl rasade man sedan neråt.

Hur som helst, Duncan Edwards sista ligamatch i England var en häftig historia. I Uniteds unga lag, som kallades Busby babes, fanns stjärnor som Edwards och Roger Byrne, som båda omkom i flygolyckan, samt Bobby Charlton och Dennis Viollet som båda klarade sig. Charlton blev sedermera kanske Englands bäste spelare genom tiderna medan managern Matt Busby, som också överlevde kraschen, ledde laget till segern i Europacupen 1968.

Ytterhalven Duncan Edwards inledde målskyttet mot Arsenal. Han kom ångande mot mål och mötte ett inlägg utan att tappa fart och fick på ett mäktigt skott som letade sig in. Tvåan satte Bobby Charlton, även det med ett rappt skott. Strax före paus fick United åter betalt för sina fina anfallsfotboll då trean föll, Tommy Taylor var målskytt.

I andra halvlek vaknade Arsenal till liv, David Herd gjorde 1-3 och Jimmy Bloomfield tryckte in två bollar fram till 3-3. United hängde på repen ett tag men kom sedan starkt tillbaka. Viollet nickade in 4-3 och Taylor smällde in 5-3. Derek Tapscott gav Arsenal nytt hopp med sitt 5-4-mål och båda lagen jagade nya mål ända till slutsignalen - men 5-4 stod sig.

Denna match blev alltså den sista som detta ungdomliga och offensiva United fick spela ihop på engelsk mark. Deras avsked kunde dock inte ha skett på ett bättre sätt - med en sprudlande match som emellertid till viss del gick till historien av fel skäl. Tyvärr fick flera lovande spelare sina karriärer grymt och abrupt avbrutna och speciellt Duncan Edwards hade säkerligen fått en lång och succéfylld sådan.

Ska vi hoppas på en liknande målfest i eftermiddag likt den som ägde rum 1 februari 1958. I dag handlar det mesta om Uniteds Robin van Persie och hans återkomst till det Arsenal han lämnade inför denna säsong.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post326

Nästan som ett krig på Bramall Lane

Historiska matcherPosted by Leffan Fri, April 05, 2013 18:28:22

Leeds gjorde sig av med managern Neil Warnock den 1 april. Warnock har under sin karriär som boss varit med i ett otal bråk med både spelare, ledare och domare. Han har nyligen beskrivits av andra som en manager som inte hängt med i utvecklingen. När hans namn nämns så förs tankarna obevekligen tillbaka till matchen som kallas Battle of Bramall Lane.

Matchens spelades 16 mars 2002 på Sheffield Uniteds hemmaarena Bramall Lane. West Bromwich var gäster i denna drabbning i andradivisionen som i efterhand således kallats Slaget på Bramall Lane. Boss i Sheffield U var Neil Warnock som varit inblandad i många kontroversiella händelser men denna gång var han inte den mest skyldige.

Sakta men säkert urartade matchen och när den avbröts med åtta minuter kvar så hade tre av hemmalagets spelare blivit utvisade och man hade åkt på så många skador att bara sex man var kvar på plan i Sheffield U.

Det började redan i nionde minuten när målvakten Simon Tracey i Sheffield U tog med händerna utanför straffområdet och fick rött kort. Warnock bytte in reservmålvakten och bytte ut en utespelare. Bortalaget gick fram till 2-0 och 20 minuter in på andra halvlek bröt det stora kaoset ut.

Nyinbytte George Santos i hemmalaget tvåfotstacklade Andy Johnson i West Bromwich och åkte ut lika fort som han kommit in. Tacklingen är bland de fulaste man någonsin sett. Inte omöjligt att Santos var ute efter hämnd på Johnson. Denne hade nämligen ett år tidigare gett Santos en armbåge i ansiktet som krävde en sex timmar lång ögonoperation där läkarna också satte in en platinumplatta i Santos kind.

Hur som helst, Santos hämndtackling drog i gång ett bråk mellan i princip alla spelare i de båda lagen. Det utmynnade i att ytterligare en av hemmalagets avbytare, Patrick Scuffo, blev utvisad sedan han skallat Derek McInnes i det gästande laget.

Sheffield U var nu reducerat till åtta spelare och hade inga avbytare kvar att slänga in. Strax efter utvisningarna var hemmalagets kapten, Keith Curle, på väg att åka ut efter att ha slagit till McInnes. Med en kvart kvar gjorde West Brom 3-0 och strax efter linkade två Sheffield U-spelare av planen skadade, det var Michael Brown och Robert Ullathorne. Nu hade Sheffield U bara sex man kvar på plan och i enlighet med reglerna bröt domaren matchen. Reglerna fastslog att om ett lag har färre än sju spelare på planen så ska matchen brytas.

Stridigheter ägde även rum vid sidan av plan. En anställd i hemmaklubben kom i bråk med en radiojournalist. Det var även anklagelser om rasistiska påhopp på bortaspelare. Och förstås så var Neil Warnock inblandad på något sätt. Han var som sagt inte värst men fick böter för dåligt uppträdande mot en i domarteamet.

Managern i West Bromwich, Gary Megson, skrädde inte orden efter matchen: Jag har sysslat med professionell fotboll i 26 år och det här är det mest skandalösa jag varit med om. Sådant här hör inte hemma i fotboll, sa han.

I efterspelet fick flera spelare i Sheffield U både böter och avstängningar. De båda värsta syndabockarna Santos och Scuffo spelade aldrig mer för Sheffield U.

Något omspel blev det inte. Resultatet efter 82 minuter stod fast.

Det var nog tur att matchen bröts, annars hade det lätt kunnat urarta till Kriget på Bramall Lane.

  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post287
Next »