Leffans fotbollsblogg

Leffans fotbollsblogg

Om bloggen

Premier League i synnerhet och brittisk fotboll i allmänhet. Dessutom regler, taktik, listor, spelares kunnande och brister och mycket mera. För konstruktiva och genomtänkta synpunkter på mina inlägg mejla fotboll@skaskriva.com

Mirakelvändningen lyfte Liverpools status

Analys och taktikPosted by Leffan Fri, April 15, 2016 17:30:15

I går bjöd Liverpool på en mirakulös vändning mot Borussia Dortmund i Europa League. En fantastisk match totalt sett men kanske inte så mycket att hetsa upp sig för, det var ju trots allt bara en kvartsfinal i turneringen som lever i Champions Leagues skugga. Vinsten, och inte minst på det sätt den kom till, är dock oerhört viktig för Liverpools framtid. Mycket viktigare än en semifinal i EL.

Sedan Jürgen Klopp kom till Liverpool i början på oktober, alltså för drygt sex månader sedan, har stämningen stegrats på Anfield och hoppet om en ljus framtid för den sovande jätten LFC ökat markant hos alla runt Liverpool. Det har sagts att eftersom Klopp är en så känd och meriterad, nåja, manager så kommer det att bli lättare för Liverpool att locka stjärnspelare till klubben. Och samtidigt enklare att behålla de få topplirare Reds förfogar över. Något som på senare år varit besvärligt efter många placeringar runt 6-8 i tabellen. De riktigt bra nyförvärven har lyst med sin frånvaro och elitskiktet har lämnat, bästa exemplet är Luis Suarez, numera firad stjärna i Barcelona. Samtidigt har lite väl många medelmåttiga spelare införskaffats.

Jürgen Klopps dragningskraft är förstås större än företrädaren Brendan Rodgers. Men hur stark Klopps aura än var innan Dortmund-matchen så mångdubblades hans och Liverpools lyskraft i går. Och när den gjorde det så ökade också möjligheten kolossalt för klubben att locka riktigt bra spelare och att behålla sina bästa.

Varför då? Jo, ta exempelvis Liverpools speluppläggare och världsstjärna i vardande, Philippe Coutinho. Rykten har placerat honom i Barcelona nästa säsong. Och kommer den spanska storklubben viftande med kontrakt kan få spelare säga nej. Fram till i går var nog Coutinho i alla fall benägen att lyssna på eventuella lockrop. Men efter att ha fått uppleva, och bidra till, gårdagens mirakelmatch och inte minst känna av den enorma stämningen och makalösa trycket på Anfield så är jag säker på att Coutinho nu vill ha mycket mer av den varan. Han kan nog inte tänka sig att flytta efter den här känslostormen.

För hur bra Barca än är så kan inte jag påminna mig att det någonsin varit sådant galet lyckorus på Camp Nou som som det var på Anfield i går. Visst vill spelare vinna pokaler, och chansen är större i Barcelona än i Liverpool, men känslan av att tillhöra ett lag som kan försätta publiken i sådan vanvettig extas slår det mesta. Även pokalplockning. Dessutom fick Coutinho se sina lagkamrater i ett nytt ljus. De är faktiskt kapabla att smälla en av världens bästa klubblag på fingrarna, trots att det mesta i gårdagens match länge talade emot det. Även det får nog den lille brasilianaren att vilja bli kvar och se laget utvecklas ytterligare.

Att gårdagens fantastiska upphämtning kombinerad med det ofattbara läktarstödet sågs av många fotbollsspelare världen över gav Liverpool ännu en fördel. Vem vill nu inte komma till Anfield och vara med om sådana här sanslösa matcher i karriären. Många stora stjärnor började nog fundera på om det inte vore en bra idé att rita på för Liverpool. Något de inte haft en tanke på förut, att spela i ett lag som kommer sexa i ligan och lirar i Europa League har inte lockat.

Men nu har en ny verklighet uppenbarat sig. Det som visades upp i går var något större, något mycket mer än ett lag som vann en match i EL. Plötsligt är det lockande att flytta till Anfield. Och det inte minst med tanke på att laget garanterat blir bättre de kommande åren. När Klopp får sätta ytterligare prägel på spelet och spelarna och den unga truppen skaffat sig än mer rutin så pekar mycket på att Liverpool blir en stormakt inom fotbollen igen. Vem vill inte vara med i ett sådant sammanhang?

Matchen går förstås till historien som en av de häftigaste vändningarna i europeisk fotboll men insatsen från spelare, manager och fans betyder också ofantligt mycket för Liverpool de kommande åren. Det blir inte bara ett minne för livet för supportrarna utan ett gigantiskt avstamp mot fler enastående föreställningar.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post1095

Säsongen slut för Arsenal, Chelsea och Man C

Analys och taktikPosted by Leffan Mon, March 14, 2016 14:42:44

Okej, rubriken är kanske lite hårdragen, men inte så mycket. Trion Chelsea, Manchester City och Arsenal, som var etta, tvåa och trea i ligan i fjol, hade inför den här säsongen ambitionen att vinna Premier League, och om inte det gick i alla fall vinna FA-cupen och även gå långt i Champions League. Nu ser det ut som om alla förhoppningar går upp i rök. Inte minst lagens prestationer sistlidna helg gav rejält med ved på den brasan.

Vi benar upp lagens mål och insatser var för sig. Först ut är förra säsongens ligavinnare Chelsea.

Det blådressade Londonlaget hade förstås siktat på att upprepa förra säsongen ligaguld som togs hur enkelt som helst. Men det gick på tok från start. Laget förlorade tre av de fem första ligamatcherna och efter 16 omgångar var Chelsea på 16:e plats. Då fick ägaren Roman Abramovitj nog och sparkade managern José Mourinho.

Ny boss blev Guus Hiddink och det har gått klart bättre efter hans tillträde. Laget har ordnat 13 ligamatcher i rad utan förlust och klättrat till tionde plats. Men det är en klen tröst. Just nu, med nio matcher kvar, är det elva poäng upp till fjärde och sista Champions League-plats och dit når inte Chelsea. I bästa fall kan det bli tal om att kvalificera sig för Europa League men även det är mindre sannolikt att man mäktar med. Med andra ord så lämnar Chelsea över ligatiteln utan strid och klarar troligen inte ens av att bli bland de sex bästa.

Som lök på laxen så har laget kraschat ut ur alla andra turneringar också. I oktober sa man adjö till Ligacupen i rond 4 och senaste veckan har det varit avskedsföreställningar i Champions Leagues åttondelsfinal och i FA-cupens kvartsfinal. Paris SG och Everton var banemän.

Londongrannen Arsenal är nu i ungefär samma situation. I Ligacupen åkte laget ut i rond 4 och precis som för Chelsea så var det hej då till vidare avancemang i FA-cupens kvartsfinal i helgen då Watford blev för svårt. Om två dagar kompletteras säkerligen Gunners utträden ur cupturneringarna. Laget förlorade första åttondelsfinalen mot Barcelona med 0-2 hemma och att de rödvita på onsdag ska vända det på Camp Nou finns inte. Vilket betyder att enda moroten kvar är ligaspelet.

Målet i höstas var att ta titeln eller åtminstone kämpa om den länge, vilket lag inte gjort på åratal. Men det ser ut som om Arsenal viker ner sig när det börjar dra ihop sig, precis det Arsene Wengers mannar gjort många gånger förr. I dagsläget är Arsenal trea och visst finns det en liten chans på guld fortfarande. Laget står på 52 pinnar, åtta bakom serieledande Leicester och sex efter tvåan Tottenham. Det har hänt förr att liknande poänggap hämtats in i säsongsavslutningar men det är bra mycket vanligare att det inte sker.

Arsenal har således nio matcher på sig att ta in åtta poäng, det betyder att laget i snitt ska ta nästan en poäng mer per match än vad Leicester gör i slutspurten. Ska det inträffa krävs att Leicester helt faller igenom, vilket laget inte gjort under de 29 första matcherna, och att Arsenal spottar upp sig något enormt, inte minst jämfört med vad laget presterat på sistone då det blott blivit en poäng på de tre senaste ligakamperna. Kanske inte ens nio raka segrar på slutet räcker och att Arsenal som vunnit två av de nio senaste helt plötsligt ska ordna det är inte det minsta troligt.

Det blir för Gunners att rikta in sig på att klara en Champions League-position, vilket kan bli nog så knivigt med lag som West Ham, Manchester United och kanske även Liverpool flåsande i nacken bara några poäng bakom.

Manchester City har två ligasegrar de fyra senaste säsongerna och en tredje titel hägrade inför 2015/16. Laget började strålande, vann de fem första ligamatcherna, toppade tabellen klart, men sedan har det mesta gått åt pipan. Efter inledningen har City som bäst vunnit två matcher i rad och oftast har det handlat om en salig blandning av vinster, kryss och förluster. Sakta men säkert har laget halkat efter i titelkampen och den avgörande smällen kom nog i helgen då de ljusblå bara orkade med 0-0 mot bottenlaget Norwich. Nu är man nio pinnar bakom Leicester och i samma bekymmersamma sits som Arsenal vad gäller att hinna i fatt. City är alltför mycket upp och ner för att klara den biffen.

Till skillnad mot Arsenal och Chelsea så har laget i alla fall lyckats plocka en pokal denna säsong, Ligacupen togs hem när Liverpool besegrades på straffar. Men storklubben Man City har större ambitioner än så. FA-cupen åkte laget ut ur i rond 5 och ligatiteln är körd. Inte ens Champions League-plats kan laget vara säkert på, speciellt inte med den jojo-form man visar upp.

Sista chansen att verkligen leva upp till de egna förhoppningarna är att vinna Champions League. Det blir till att börja med avancemang från åttondelsfinalen där man vann första matchen med 3-1 borta mot Dynamo Kiev. City avslutar nog det jobbet på hemmaplan i morgon. Men det lär bara bli ett litet plåster på sargade ambitionssår. Det vore en jättesensation om Man City vann CL eller till och med gick till final. För att nå så långt måste man passera ett par av lagen Real Madrid, Barcelona, Paris SG, Bayern München eller möjligen Juventus. Uppgifter som dagens City helt enkelt inte har kapacitet att göra.

Så kort sagt kan man säga att förra årets topptrio i PL som även plockat en hel del pokaler på senare år får lägga denna säsong till handlingarna som ett stort misslyckande. Om nu inte fotbollens fantastiska förmåga att ställa all logik på huvudet träder in igen. Men det känns inte som om det är läge denna gång.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post1082

PL-lirare som kan gå till Real eller Barca

Analys och taktikPosted by Leffan Sun, January 31, 2016 20:35:02

Nuförtiden verkar slutmålet för många fotbollsspelare på toppnivå vara att hamna i Real Madrid eller Barcelona. Vilket även verkar gälla för högklassiga spelare som lirar i Premier League. Under transferfönstret i januari har inga sådana affärer ägt rum, och lär väl inte göra det under detta sista dygn. I sommar däremot, är det kanske dags för några toppspelare i PL att bli köpta av Barca eller Real.

På senare år har storspelare som Cristiano Ronaldo, Luis Suarez, Xabi Alonso, Luka Modric, Gareth Bale och Javier Mascherano flyttat från sina PL-lag till de båda spanska storklubbarna. Men det krävs spelare av hög kvalitet och/eller potential för att Barcelona och Real Madrid ska vara intresserade. Ett krav är också en hel del erfarenhet i bagaget. Finns det då några sådana i PL nu som kan bli aktuella för övergång om några månader? Tja, här är en kvintett som möjligen kan ta eller få chansen:

Aaron Ramsey, Arsenal.

Ramsey är i dag en komplett mittfältare som är fullfjädrad i båda riktningarna. Han är utmärkt både på att vinna boll, spela fram och göra mål. Han har haft en del skador men alltid kommit igen, ofta bättre. Ramsey är nu inne på sin åttonde säsong i Gunners och har spelat över 250 matcher för dem men har trots det inte hunnit bli mer än 25 år. Walesaren har via rykten placerats i både Barcelona och Real Madrid och han är nu mogen för detta stora steg. Inte minst på Reals mittfält skulle han kunna bli en viktig kugge.

Eden Hazard, Chelsea.

Belgaren valdes till Premier Leagues bästa spelare förra säsongen men har kommit helt snett detta spelår. Men kunnandet finns förstås kvar hos den snabbe, lurige och tekniske yttern som dessutom är en vass målskytt, åtminstone i sina bästa stunder. Hazard är inne i en perfekt fotbollsålder, 25 år, och har flera års rutin både från franska och engelska ligan. Om han lyckas hitta tillbaka till sin bästa form i vår så lär de spekulationer om en flytt till Barca eller Real som florerar just nu bli sanna. Hazard kan definitivt bli en stjärna i Spanien.

Philippe Coutinho, Liverpool.

När han är på topp så kan ingen i Premier League matcha Coutinhos spelsinne och förmåga att hitta medspelare med fantastiska passningar. Brasilianaren är hal som en ål, glider förbi motståndare och skjuter stenhårt och välriktat från långt håll. 23-åringens största svaghet är hans ojämnhet. Ibland är Coutinho outstanding, andra gånger nästan osynlig. Men om mittfältaren, som varit i Liverpool i tre år, kan utvecklas vidare i samma takt som fram till i dag så blir nog de flyttrykten till Spanien som finns verklighet inom en snar framtid. Bäst skulle den gudabenådade teknikern passa i Barcelona.

Kevin de Bruyne, Manchester City.

Som 24-åring närmar sig de Bruyne sin fulla potential och är snart en världsspelare. Belgarens tillslag på bollen och blick för spelet är av högsta klass och han är också en giftig målskytt. En sådan spelare är alltid eftertraktad. Han gjorde succé i Tyskland i några år och det förmådde Man City att i somras betala den högsta summa en PL-klubb lagt ut på en spelare, 54 miljoner pund. Han känns inte riktigt färdig än men blir allt bättre i PL-miljön. Främst är det Barcelona som förknippats med hans namn och kanske är katalanerna redan kommande sommar beredda att köpa de Bruyne. Om inte, så är det garanterat dags året därpå.

Harry Kane, Tottenham.

Enda engelsmannen på denna lista har egenskapen som alla storklubbar söker hos en forward, nämligen den att han kan sätta bollen i nät på alla sätt och mot alla motståndare. Kane är dessutom stark och löpvillig och inte oäven med bollen. Är ännu bara 22 år, fyller 23 i sommar, och har blott en hel säsong i PL bakom sig. Men redan då gjorde han 21 mål och har spätt på med 13 denna säsong så hans målform är ingen dagslända. Och när en målspruta ska kontrakteras så gäller det att vara ute i god tid. Real Madrid har ögonen på honom men möjligen väntar klubben något år och slår till när Kane blivit 24, samma ålder som Gareth Bale var när han lämnade Tottenham för Real.

Utöver denna kvintett finns en del spelare som håller klassen men ändå inte lär bli aktuella av olika skäl och några som framöver kanske kan bli tillräckligt bra för att få chansen.

Mesut Özil och Alexis Sanchez i Arsenal skulle nog kunna platsa hos de spanska storklubbarna. Özil har dock tidigare spelat för Real och kan nog inte återvända och inte heller dra till värsta rivalen Barcelona. Samma gäller för Sanchez som spelat för Barcelona.

I Chelsea har Diego Costa potentialen att spela för toppklubbarna men han kom från Atletico Madrid så Real är nog ute ur bilden. Och i Barcelona passar inte hans stil och temperament. Hans klubbkamrat Willian har varit vass detta spelår men än är det osäkert om han kan visa samma klass flera år i rad. Det vill både Barca och Real se innan han kan bli aktuell.

Romelu Lukaku och Ross Barkley i Everton är två kraftfulla spelare med stor talang. Men om de kan nå den standard som krävs i Barca och Real är tveksamt. Men räkna inte bort dem helt för en framtida flytt till något av lagen.

Sergio Agüero i Manchester City åller definitivt den klass som krävs i Real och Barca. Men han fyller 28 i sommar och har ett förflutet i Atletico Madrid så av både klubb- och åldersskäl väljs han nog bort av de båda spanska giganterna. Dessutom är han ofta skadad och det duger inte om man ska få kontrakt med dessa klubbar.

Anthony Martial i Manchester United visar emellanåt upp en potential som får storklubbarna att slicka sig om munnen. Men han är ännu bara 20 år men om några år är det inte osannolikt att den svårfångade anfallaren spelar i Real eller Barca.

Dele Alli i Tottenham kan föras in i samma kategori som Martial. Hög potential som redan i unga år visat sig ganska ofta. Fortfarande bara 19 år och han får bida sin tid och se till att utvecklas så kanske de spanska storklubbarna knackar på om några år.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post1060

Bevis på att två anfallare är bättre än en

Analys och taktikPosted by Leffan Fri, October 16, 2015 11:40:43

I dag är det vanligt att fotbollslag har endast en forward i sin startelva. Men det bästa är två anfallare, i alla fall om båda är rörliga och hårt jobbande. Det har funnits många framgångsrika sådana forwardspar. Kolla bara på de här namnen: Gianluca Vialli/Roberto Mancini, Rudi Völler/Jürgen Klinsmann, Andy Cole/Dwight Yorke och Luis Suarez/Daniel Sturridge.

I dagens Premier League-lag är det bra mycket vanligare att ställa upp med en forward i stället för två. Inte ens topplagen anser att de har råd med två renodlade anfallare. Manchester City kör med Sergio Agüero ensam på topp, Arsenal väljer ofta Olivier Giroud för den sysslan och Chelsea har Diego Costa som ensam forward. Visst, det går ganska bra men jag är övertygad om att två forwards är ett bättre alternativ.

Det är bara att kolla bakåt i tiden för att få flera bevis för det. Och här pratar jag inte om forwardspar där den ene är storväxt och bra på huvudet och den andra liten och snabb. Här handlar det om sådana som är av normalstorlek, byggda ungefär på samma sätt, är kvicka i tanke och ben, rör sig mycket, både i sidled och djupled, som byter plats med sin anfallskollega, som samarbetar mycket med anfallskamraten men som också kan göra en hel del på egen hand.

Den kanske bästa duon gällande just detta de senaste decennierna är italienarna Gianluca Vialli och Roberto Mancini som spelade tillsammans i både Sampdoria och italienska landslaget. De spelade ihop i Samp i åtta säsonger, 1984-92, gjorde omkring 150 ligamål tillsammans och såg till att Sampdoria vann italienska ligan för första gången (och hittills enda) och även tog hem italienska cupen tre gånger och även segrade i Cupvinnarcupen. De var snabba, tekniska, finurliga och hade ett fint samarbete och även kapabla att snurra med försvaren själva. I landslaget fungerade de också hyfsat bra ihop även om målskörden inte var så stor som i klubblaget. De är för mig den första moderna anfallsduon där båda spelarna haft ungefär samma egenskaper men ändå fungerat perfekt ihop.

Ett annat par som också jobbat väl ihop är tyskarna Jürgen Klinsmann och Rudi Völler. De spelade aldrig i samma klubblag utan visade sina gemensamma konster i landslaget. Åren 1987-94 gjorde de över 120 landskamper, Klinsmann 70 och Völler 50 och målskörden blev en bit över 50 mål totalt. De löpte mycket, skapade utrymme åt varandra och terroriserade försvar från alla håll och kanter. Under deras tid ihop i landslaget vann Tyskland VM en gång och var i final i EM vid ett tillfälle.

Manchester United hade i några år ett anfallspar som fungerade sensationellt väl tillsammans. Andy Cole och Dwight Yorke spelade ihop blott under fyra säsonger, åren 1998-2002, men var då den mest väloljade anfallsduo som Premier League sett. I alla fall i mina ögon. De var inga tekniska vidunder men oerhört effektiva. De gjorde varandra bättre och när de ene någon enstaka gång inte var i form så satte den andra bollen i nät i stället. Yorke klippte in knappt 50 mål på sina nästan 100 ligamatcher i United. Under samma tid gjorde Cole nästan 50 mål på 90 matcher. Den fruktade anfallskonstellationen styrde Man United till fantastiska framgångar. Under deras fyra säsonger tillsammans i klubben vann United Champions League en gång, Premier League tre år i rad och FA-cupen en gång. De var tongivande när Red Devils tog hem CL, PL och FA-cupen samma år, 1998/99.

För två säsonger sedan dök det upp ett anfallspar som visade att två forwards som jobbar hårt, är smarta, kvicka och har näsa för mål och kan både samarbeta och skapa på egen hand fortfarande är högsta mode. Duon var förstås Luis Suarez och Daniel Sturridge i Liverpool. Redan säsongen 2012/13 visade de att något stort var på gång. Sturridge kom till Reds i januari 2013 och tryckte in tio mål på sina 14 matcher. Suarez nätade 23 gånger i ligan under hela den säsongen.

Båda hade, och har, en stark vilja att sätta bollen i mål men det hindrade dem inte från att spela fram den andre när det var bästa option. Detta accentuerades 2013/14 då duons målexplosion var den värsta Premier League upplevt. Suarez smällde in 31 mål på 33 matcher, tangerat målrekord i PL, och Sturridge hittade nätet 21 gånger på 29 matcher. Varje gång Liverpool spelade var det målgaranti, laget gjorde mål i 35 av 38 ligamatcher, det blev 101 totalt, och en hårsmån från första ligatiteln på 24 år. Utan Suarez/Sturridge hade det som vanligt blivit en femte, sjätte plats men deras samarbete lyfte Liverpool till oanade höjder.

Ovanstående fyra exempel borde borga för att lagen i PL inser att det är alltid bättre med två anfallare i stället för en. Bara att börja bygga om i startelvorna.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post996

Detta är den viktigaste fotbolls-egenskapen

Analys och taktikPosted by Leffan Mon, October 12, 2015 17:07:20

Det är mycket en fotbollsspelare bör vara bra på. Som att vara snabb, stark, smidig och ha bra kondition. Dessutom ha bollsinne, kunna skjuta, tackla, nicka, passa och dribbla. Vidare ha en bra förstatouch och vara duktig med båda fötterna. Balans, tuffhet, vinnarskalle, spelsinne och lagkänsla är annat som är viktigt. Men vad är då allra viktigast att ha? Jo, förmåga att värdera situationer rätt, göra det snabbt och agera utifrån det. Kan man inte det så tappar allra andra egenskaper i värde.

Tyvärr är denna värderings-egenskap inte speciellt utbredd. Så verkar det i alla fall ovsett vilken match man beskådar. Det finns förstås spelare som nästan alltid värderar rätt. Men många gånger så är förmågan hos spelare bristfällig eller så används den inte. Lite väl ofta byts det riktiga beslutet mot ett där spelaren ska visa hur duktig han eller hon är. Men felbeslut av den typen visar bara hur dålig spelaren är på att värdera situationer väl. Plus att det egna laget missgynnas på ett eller annat sätt.

Här är några exempel på felvärderingar som görs i var och varannan match.

• En spelare kommer ensam med motståndar-målvakten och då chansar ofta burväktaren och kastar sig åt det ena eller andra hållet i stället för att vräka sig rakt fram mot spelaren och göra sig stor. Risken för mål blir ofantligt mycket större om målvakten slänger sig åt sidan än rakt fram.

• En ytterback möter en ytter och när denne gör en fint så kastar sig backen til marken och försöker tackla, men missar, i stället för att bara följa med yttern och täcka av passningsvägar och skottluckor. Dessa chansbrytningar gör ofta att det blir farliga målchanser för motståndarna.

• En lång boll dalar ner mot försvarande lags mittback som har tio meter till närmaste motståndare men backen nickar ändå bollen, som hamnar hos motståndaren, i stället för att ta ner bollen på bröstet och sedan rensa bort den från farligt område. Att inte välja rätt metod för att rensa bort bollen är ofta förödande (mål i baken alltså). Ibland är nicken att föredra framför nedtagningen men alltför ofta väljer spelarna fel variant.

• En forward närmar sig straffområdet med bollen i sin ägo och laddar för skott och då kastar sig backar framför och blockar bollen och chansen rinner ut i sanden. Om anfallaren i stället laddat för skott men i stället snabbt spelat i sidled till en anstormande lagkamrat som hade fritt fram så hade chansen till mål ökat enormt. En skottfint i stället för ett skott hade varit det rätta beslutet.

• En ytter som får bollen cirka 20 meter från kortlinjen och inte har någon motståndare i vägen slår ändå inte in inlägget till väntande medspelare utan försöker ta sig ner till kortlinjen (av någon outgrundlig anledning) och under tiden hinner en back komma i vägen och stoppa inlägget som i bästa fall går till hörna. Ett tidigt inlägg hade nått straffområdet och betytt möjlig målchans, ett misslyckat inlägg betyder att inget händer.

Det här är bara några av de vanliga scenarion som utspelar sig i fotbollsmatcher. Det kryllar helt enkelt av händelser där spelare väljer fel och inte kan värdera vad som är bäst i just den situationen. Okej, det går fort i elitfotboll och betänketiden är liten men det är ändå väldigt många gånger som det lätt kunde ha gått att göra något annat, något smartare.

Visst, taktik, strategi, spelsystem och formationer är viktiga ingredienser för att skapa ett bra fotbollslag. Men de små detaljerna är minst lika avgörande. Det är dessa detaljer som blir fel när man inte kan värdera vad som är bäst i varje given situation. Det lag där spelarna lär sig att värdera bättre skaffar sig ett ofantligt övertag på motståndarna.

Första steget mot att värdera bättre och göra det oftare är att kasta egoismen åt sidan. Spelare som tänker lag i stället för jag har mycket större chans att fatta rätt beslut på plan vilket alltid gynnar det egna laget. Ett andra steg är att spelare i efterhand studerar de egna matcherna och kollar varför deras aktioner gjorde att laget tappade boll, släppte in mål eller inte lyckades göra mål. Eller annat som inte var bra för laget. Att lära sig varför det blev fel är det bästa sättet att veta hur misstag inte ska upprepas.

Varje litet steg som tas för att göra rätt främjar det egna laget och ökar chansen till matchvinst och i förlängningen till titlar.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post994

Mycket att ta itu med för Liverpool

Analys och taktikPosted by Leffan Tue, October 06, 2015 18:05:07

Liverpool har precis sparkat managern Brendan Rodgers och man kan fråga sig vart klubben är på väg - med allting. Manager-tillit, återförsäljningsvärde på spelare, transferkommitté och spenderväst är några frågor som måste tas itu med för att det ska bli framgång framöver.

I 25 år har Liverpool misslyckats med att bli engelska ligamästare i fotboll. Före det vann laget ligan elva gånger på 18 år. Och kom tvåa sex gånger. Klubben vill tillbaka till hur det var då. Men det verkar bli allt svårare.

Liverpool har ändrat strategi på många vis de senaste decennierna och inte minst sedan de nya ägarna, amerikanska Fenway Sports Group, FSG, tog över i oktober 2010.

Hur det numera ser ut på managerstolen är en tydlig förändring - till det mer skoningslösa och mer quick-fix-tänkande. Kolla här bara: När den nye managern tillträder inom kort, troligen Jürgen Klopp, så blir det Liverpools femte manager sedan juni 2010 då Rafael Benitez fick sparken. De fem föregående bossarna satt 19 år totalt, åren 1985-2004. Även det var en förhållandevis kort period jämfört hur det var ännu längre tillbaka i tiden. De två legendarerna Bill Shankly och Bob Paisley var managers åren 1959-1983, Shankly i 15 år och Paisley i nio.

Förr var Liverpool känt som klubben med kontinuitet, man kickade inte managern och när denne väl själv slutade efter lång och trogen tjänst så rekryterade man inifrån klubben en ny boss som oftast också satt länge. Numera så får managern väldigt kort tid på sig att bygga något, FSG har inget större tålamod vilket Roy Hodgson, Kenny Dalglish och nu också Brendan Rodgers fått erfara. Detta trots att FSG sagt att man jobbar långsiktigt och betonade det när Rodgers fick jobbet som lagchef i Liverpool. Men efter tre år fick han kicken och det kan knappast sägas vara speciellt lång tid om något hållbart och långsiktigt ska formas.

Fast det är ju så här det går till numera, bara att gilla läget även om metoden kanske inte är så smart. Det är bara att nämna Alex Ferguson i Manchester United för att få ett annat perspektiv. Han hade managersysslan i nästan 27 år och vann ligan 13 gånger, FA-cupen fem gånger och Champions League två gånger. Fast hade United-ledningen haft lika dåligt tålamod som dagens ägare av fotbollsklubbar så hade Ferguson aldrig nått dessa framgångar, han hade fått sparken långt innan han gjorde United till en vinnarmaskin. Det dröjde nämligen fram till hans sjunde säsong på Old Trafford innan första ligaguldet bärgades. Efter den islossningen kom de sedan i en strid ström. Kanske något att tänka på för dagens fotbollspotentater.

FSG tillhör dem och även om det denna gång var rätt att sparka Rodgers just nu (han kom inte längre med Liverpool och hade nästlat in sig ett nät av massa konstiga beslut, laguttagningar, formationer och uttalanden som det inte gick att komma ut ur) så kanske de i framtiden ska hålla inne med foten längre. Om Jürgen Klopp (om han blir den nye bossen) inte vunnit något stort efter tre år så går det inte att åter focka managern, det vore förödande att åter börja om. För vilken annan välrenommerad manager vill då ta sig an att bygga ett fotbollsimperium (som Liverpool vill och kan bli) om man vet att man får begränsad tid på sig?

Den här gången måste därför FSG tro på det man satsar på och ge managern tid, ibland tar det uppenbarligen sju år innan framgångarna kommer, och då kanske som värsta flodvågen.

Förutom tid, som även kan kallas tillit, så behöver den nye bossen också pengar och makt. Det förstnämnda har FSG bidragit med hittills, men inte så mycket som det kan se ut när man granskar alla spelarköp. För visst, Liverpool har de tre senaste åren köpt spelare för 300 miljoner pund men under samma period sålt för omkring 200 miljoner så nettoutlägget stannar vid 100 miljoner pund, eller cirka 30 miljoner pund om året. Det är i dagens toppfotboll till och med lite snålt för en toppklubb i rika Premier League. Klopp (vi tror det blir han) behöver en betydligt större nettosumma att spendera om Liverpool verkligen vill bli bäst igen.

Den nye managern behöver också mer makt än vad Rodgers haft - i alla fall vad gäller spelarköp. Rodgers har sagt att alla spelare som Liverpool köpt (under hans tid) var affärer som han godkände. Men det är bara ena sidan av myntet. Det fanns ett antal spelare som han ville köpa men som det blev nej till av den så kallade transferkommittén.

I den satt sex personer, inklusive Rodgers och andra storfräsare inom Liverpool. Bland annat Mike Gordon, chef på FSG, och troligen den som såg till att principen som FSG-ägaren John Henry håller hårt på, nämligen den att klubben inte ska köpa spelare över 24 år för stora pengar. Tanken är att Liverpool köper unga talanger, utvecklar dem och säljer dem vidare för en bra mycket större summa än vad man betalade för dem. Den här principen gjorde att Rodgers emellanåt tvingades köpa andra spelare än dem han i första hand ville ha. Det kan knappast ha gjort jobbet lättare för Rodgers och definitivt mindre roligt.

Att bygga ett lag på det här viset är också dömt att misslyckas. Alla framgångsrika lag behöver både ungdomlig entusiasm och rutinerade rävar. Jag kan inte påminna mig något lag byggt på bara ungdomar som vunnit något i seniorsammanhang (förutom USA:s ishockeylag som vann OS 1980).

Jürgen Klopp, eller vem det nu blir, måste få köpa 30-åringar, 33-åringar, 28-åringar eller 19-åringar. Han måste själv få bestämma vilka som bäst passar in i lagbygget. Sedan kan förstås en transferkommitté tipsa om lämpliga spelare men ska aldrig kunna nobba ett köp som managern vill genomföra (om nu inte den säljande klubben kräver alltför astronomiska summor). Men åldern ska aldrig vara hindret.

Ekonomiskt sett kan det tyckas klokt i att köpa unga spelare billigt och sedan sälja dem för större pengar. Men då glöms en viktig detalj bort. Finns inga erfarna spelare i laget och truppen så lär de unga får svårt att utvecklas och då stiger inte deras värde. Det räcker inte med en manager och några tränare för att göra det, rutinerade spelare som ger de unga trygghet och kunskap på planen är en grundläggande ingrediens för utveckling. Så det där med ökat försäljningsvärde fungerar bara om ungdomar har äldre runt omkring sig. Om det nu ska vara så nödvändigt att sälja ungdomar som man utvecklat till duktiga spelare.

Som synes mycket att tänka på och göra för Liverpool när det nye managern tillträder. Och blir det Jürgen Klopp så är det nog det bästa valet som går att göra i dag. Nu gäller det bara att ge honom tillräckligt med bra verktyg så att han kan bygga det Liverpool som det finns potential att göra. Den slumrande jätten har sovit nog länge.




  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post993

Tänk 5-3 så blir det inte 2-1

Analys och taktikPosted by Leffan Wed, September 30, 2015 15:18:32

I många, kanske de flesta, fotbollsmatcher skapas minst 20-30 målchanser varav cirka åtta-tio är riktigt vassa. Ändå är snittet i fotboll världens ligor nästan aldrig över tre mål per match. Varför är det inte sju eller åtta mål per match vilket det skulle vara om spelarna satte lite fler skarpa mållägen? Ett svar är att hjärnan är förinställd på ett en fotbollsmatch ska sluta 2-1, inte 5-3.

Just 2-1 är ett av de vanligaste fotbollsresultaten. Det inträffar lika ofta om lagen skapat fem chanser eller 25. Omkring tre mål verkar vara den summa som gäller. Både spelare, ledare och fans har förlikat sig med att det är tingens ordning och det går inte att göra något åt det.

Men allt går att ändra på. Även detta. Till att börja så måste en ny inställning till målskytte formas så att normen är sex, sju eller åtta mål per match. Första steget är att inse att det är mer logiskt att det blir många fler mål än vad som är fallet i dag. Spelarnas kunnande och teknik borgar för det. Och som sagt, antalet målchanser som skapas.

Och ganska ofta händer det ju att det rasslar rejält i näten och fotbollsmatcher slutar 4-4, 6-3 eller 5-2. Det bör kunna hända oftare och undantagen bör kunna vara matcher som slutar 0-0, 1-0, 1-1, eller 2-1.

Spelare, inte minst i topplag, bör ha i bakhuvudet inför varje match att man ska gå in och göra fyra, fem mål och då lär man också göra det oftare än om man bara har siktet inställt på att vinna.

Den klubb som fattar att det går att omprogrammera spelarnas hjärnor att tänka 5-3 i stället för 2-1 kommer att göra många fler mål och på kuppen nå större framgångar.

Givetvis finns en annan faktor som måste kicka in för att det ska bli mer mål, spelarnas förmåga att sätta bollen i mål. Det finns det också metoder för att förbättra. Det har jag tidigare beskrivit grundligt här på bloggen. Kolla in den här länken:

http://leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post618



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post985

Är fem stjärnor bättre än elva bra spelare?

Analys och taktikPosted by Leffan Mon, September 28, 2015 14:25:18

Vilket är bättre; fem oumbärliga huvudfigurer eller ett lag med elva bra spelare? Tja, just nu ser det ut som om det sistnämnda är bäst eftersom Manchester United leder Premier League före Manchester City. Det är ju så att City har en kvintett kanonlirare medan United förlitar sig på jämnheten i laget.

Manchester United toppar PL-tabellen för första gången sedan hösten 2013. Då kan det vara läge att undra om United eller City är Manchesters bästa lag just nu och om det är det röda eller blå laget som har störst chans att ta hem ligan. Lagen är byggda på lite olika sätt och frågan är vilken metod som är den smartaste.

United har handlat spelare för stora pengar de senaste två åren men sällan några världsstjärnor, undantaget Angel di Maria som kostade 60 miljoner pund sommaren 2014. I övrigt har många spelare kostat mycket men inte fallit under epitetet världsspelare. Manchester City handlar för ännu mer och får likt United också många gånger betala överpris eftersom säljarna vet att de kan trissa upp priset, det blir affär ändå. Inte heller City har köpt någon spelare på sistone som definitivt kan hänföras till världsklass-kategorien.

Däremot har City sedan en tid tillbaka fem spelare i truppen som är i världsklass, eller åtminstone i närheten, och det är dem man litar på i alla väder. Det är en centrallinje som har olika uppgifter i jakten på segrar och framgång.

Målvakten Joe Hart gör ett och annat misstag men på det hela taget är han en av världens stabilaste, mest reaktionssnabba och självförtroendestinna burväktare. Mittbacken Vincent Kompany är en ledarfigur och en vinnarskalle samtidigt som han är en resolut försvarare och målfarlig vid fasta situationer. Den centrale mittfältaren Yaya Touré är PL:s främsta pådrivare när han är på humör. En bulldozer som både spelar fram, gör mål och leder anfallsspelet. Kvicksilvret David Silva innehar nummer tio-rollen och sköter den med bravur. Få är lika skickliga på att hitta och slå passningar och instick som leder till mål och målchans. Anfallaren Sergio Agüero är PL:s vassaste målskytt när han är i form och han skapar mycket på egen hand med sina smarta finter och ständiga löpningar i djupet och runt straffområdet.

När dessa fem är på plan och dessutom i slag så kan inget lag i PL rubba City. Oavsett vilka andra sex spelare som är uttagna. Så långt är tanken bakom lagbygget rätt. Problemet är att det finns sådant som heter skador, avstängningar, överskattning av egen förmåga, svag uppladdning och förlorad form. När det händer en eller flera av dessa fem så sjunker Citys slagstyrka, ibland lite, andra gånger markant och emellanåt dramatiskt. Exempelvis så drabbas Agüero lite väl ofta av skador och då blir anfallskraften klart försvagad. Är Silva eller Touré inte med så försvinner mycket av kreativiteten och om Hart eller Kompany saknas så blir försvaret omedelbart darrigare. Visserligen har City har bra spelare på alla platser men nämnda kvintett är så pass mycket bättre än de andra att deras medverkan eller bortovaro påverkar laget väldigt mycket.

Ett praktexempel syntes i senaste matchen då Hart, Kompany och Silva saknades, Touré byttes ut och Agüero inte var på alerten. Tottenham ordnade då en 4-1-vinst och ersättarna i City såg bortkomna ut. Även dyra offensiva nyförvärv som Raheem Sterling och Kevin de Bruyne hade det svårt när stjärnorna inte var där och backade upp dem.

Så det här med fem stora stjärnor som ryggrad har sina fördelar men även nackdelar. Hur det artar sig i långa loppet är det förstås bara framtiden som kan utvisa. Just nu så bevisas i alla fall att de flesta i kvintetten måste vara med annars är Man City ungefär lika bra som många andra PL-lag, eller till och med sämre.

Man United har ett lagbygge som ser annorlunda ut. Visst finns det spelare som är oerhört viktiga, som målvakten David de Gea (en av världens bästa) och anfallaren Wayne Rooney men på det hela taget så är det själva laget som det satsas på.

Det finns exempelvis ingen mittback som Citys Kompany, alltså en ledartyp som driver laget. Uniteds Chris Smalling har senaste året vuxit ut till en högst kompetent mittback men än är han inte den verbale härföraren som ger styrkorna mod och order. På mittfältet finns inte heller någon befälhavare à la Touré. Här växlar man med att spela Bastian Schweinsteiger, Michael Carrick, Marouane Fellaini, Morgan Schneiderlin och Ander Herrera. Alla har sin spelstil och sina olika uppgifter men ingen av dem är oersättlig och ständigt uttagen, alltså inte den givna centralgestalten som ska ge mittfältet stadga, fart och tryck.

Inte heller har United en sådan kreatör som David Silva. Rooney, Juan Mata och Memphis Depay har egenskaper som till viss del matchar Silvas spelsinne men inte fullt ut. Tillsammans kan de dock lösa upp försvar, det Silva kan göra med en enda genialisk manöver. Kanske är det bättre att flera samarbetar än att man ska lita på en enda låssmed till försvarslåsen. Å andra sidan så krävs det för United att tre är i form för att hitta vägarna genom backlinjerna medan City bara behöver ha Silva i slag så ordnar det sig.

Inte heller i anfallslinjen är United lika beroende av en spelare som City är. I och för sig är Rooney den ende erfarne forwarden man har men de båda unga nykomlingarna Depay och Anthony Martial har redan lättat på målskyttebördan för pappa Rooney. I City så kan däremot inte Agüero vara borta, hans ersättare, Wilfried Bony, har inte alls hittat nätet i den utsträckning som klubben hoppats och trott.

Så medan United har ett försvar utan utsedd ledare så har City Kompany som boss. Medan flera spelare alternerar med att vara mittfältsdynamo i United så är Touré den ende tänkbare i City. Medan Silva är oumbärlig anfallsregissör i City så delar flera i United på sysslan. Medan Agüeros målform är nödvändig för City-succé så kan Uniteds anfallare vara ur form, någon annan stiger fram.

Ovanstående beskrivning är en aning hårdragen men visar ändå lite på hur läget är hos de båda klubbarna i Manchester. Kort sagt, Citys högsta nivå är mycket högre än Uniteds medan Citys lägsta nivå betydligt lägre än Uniteds.

Lagen är således etta och tvåa i PL-tabellen just nu och båda har chansen att ta hem ligan. Hur det går hänger mycket på vilken av klubbarna som får bäst effekt på sitt sätt att bygga lag. Övertag för United för tillfället men om ett par matcher kan det vara ombytta roller.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post983

Tio bortavinster - mer kontringsfotboll?

Analys och taktikPosted by Leffan Wed, August 19, 2015 16:39:07

Har kontringsfotbollen tagit över Premier League? Resultaten i de två första omgångarna antyder det. I tio av de 20 matcherna har det blivit bortaseger och eftersom det i fotboll är en slags kutym att lag ska dominera spel och bollinnehav på hemmaplan så kan bortasegrar ge en vink om att gästerna kontraslagit sig till en vinst. Här är en koll om det varit så i PL hittills.

De 20 första matcherna i PL har gett fem hemmasegrar, fem oavgjorda och hela tio bortavinster. Har då bortalagen via snabba omställningar fixat vinsterna eller har man dominerat spel och chanser och den vägen fixat trepoängare? Frågan benas upp på tre vis. Till att börja med måste det kollas om bortasegrarna var oväntade, det vill säga om hemmalag som var favoriter till segern, eller förväntades att åtminstone ordna kryss, ändå fick stryk på egen arena. Det pekar ju i så fall på att kontringsfotbollen firat triumfer.

Till den kategorien kan sex av de tio matcherna föras:

Bournemouth-Aston Villa 0-1.

Norwich-Crystal Palace 1-3.

Arsenal-West Ham 0-2.

West Ham-Leicester 1-2.

Sunderland-Norwich 1-3.

Southampton-Everton 0-3.

I övriga fyra matcher vann lag som tippats hamna i topp fem i tabellen över lag som spås komma en bit längre ner. Alltså inga överraskningar. Det var dessa fyra kamper:

Stoke-Liverpool 0-1.

West Bromwich-Manchester City 0-3.

Aston Villa-Manchester United 0-1.

Crystal Palace-Arsenal 1-2.

Så här långt indikerar resultaten att kontringsfotbollen är på gång.

Dags för nästa steg i bevisföringen: Bollinnehavet. Om ett lag haft mycket boll och ändå förlorat så är det förstås också en fingervisning om att omställningar varit vinstgivande. En logisk slutsats är att ju mindre bollinnehav ett lag har desto mer kontringsfotboll har man satsat på. Hur såg det då ut i de tio matcherna med bortasegrar? Jo, så här:

I fem av de sex först nämnda matcherna här ovan hade det förlorande hemmalaget mest boll och det är ytterligare ett indicium på att kontringsfotbollen börjat dominera. Enda matchen där bortalaget dominerade var Sunderland-Norwich, men inte så mycket, 56 mot 44 procent. I övrigt hade hemmagängen bollen i 55 till hela 70 procent av tiden. Vilket alltså pekar på att kontringar varit vinstmetod för gästande motståndare.

Däremot så var det tvärtom i de fyra matcher som topplag spelade borta mot lag av lägre status. Alla storlag hade mer boll och behövde uppenbarligen inte kontra till sig vinsterna. Innehavet var mellan 53 och 69 procent.

Tredje delen, den mest svårtolkade, i kontringsfotbolls-undersökningen handlar om antal målchanser. Om ett lag haft mindre bollinnehav än motståndaren men ändå skapat många målchanser så kan det betyda antingen att man kontrat vasst och ofta men mer troligt att man med mer metodiskt spel ordnat skott mot mål. Dock går det ej att med säkerhet säga vilket, i alla fall inte genom att bara kolla på siffror.

Hur som helst, bara ett av de sex bortalagen i de först nämnda matcherna här ovan skapade fler målchanser än de förlorande hemmalaget. Fyra gånger vann hemmalaget målchanserna och en gång blev det oavgjort. Norwich var enda bortalag som fixade mer målchanser, 18-6 mot Sunderland, och därmed var deras större bollinnehav och digra målchansskapande vägen till seger, inte kontringar.

Målchansdelen i denna lilla studie pekade således också till viss del på att det satsas på kontringsfotboll och att den är en bra väg till att vinna matcher. Åtminstone på bortaplan.

I de fyra andra matcherna så vann de bortaspelande topplagen även målchanserna, precis som bollinnehavet, så i de matcherna kan ingen slutsats om vinstgivande kontringsfotboll dras.

Nu återstår att se om bortasegrarna under de kommande omgångarna fortsätter att vara fler än hemmavinsterna och därmed ge mer eld till kontringsfotbolls-brasan.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post943

Rotation är ett nödvändigt ont

Analys och taktikPosted by Leffan Sun, July 26, 2015 12:53:45

Tinkerman är tillbaka i Premier League och det gör det aktuellt att kolla för- och nackdelar med att ständigt ändra startelvan och spelsystem från ena matchen till den andra.

Tinkermans riktiga namn är Claudio Ranieri och han är Leicesters nya manager sedan någon månad tillbaka. Tinker är det engelska ordet för röra om i, stöka till eller pilla med och det var precis vad Ranieri gjorde med startelvan när han vara manager i Chelsea 2000-2004. Sällan var det samma elva spelare som startade två matcher i rad och ofta ändrade Ranieri spelsystem från match till match. Han fick skarp kritik för sin metod och snart var öknamnet/smeknamnet Tinkerman fött. I Liverpool var Rafael Benitez manager åren 2004-2010 och han tyckte också om att hela tiden rotera startelvan, han fick därför öknamnet/smeknamnet Rafa the rotator.

Fast egentligen så roterar alla managers sina startelvor nuförtiden - och byter spelsystem. Ofta ser både laget och taktiken olika ut från den ena omgången till den andra.

För några decennier sedan var det däremot vanligt att i Englands högsta fotbollsdivision använda samma spelare och samma spelsystem i varenda match. Bara skador eller enorm dipp i form gjorde att förstaelvan eller formationen ändrades. Det kunde hända att ett lag som vann ligan blott använt 14-15 spelare och där hälften av dem spelat alla matcher.

I dag är det otänkbart att använda så få spelare. Den rådande åsikten är att spelarna inte orkar att delta i alla kamper i liga och cup. Och kanske är det så. Det numera högre tempot kanske tar ut sin rätt och kräver att spelare får vila emellanåt. Speciellt de som har uppgifter i laget som kräver mycket springa och 100 procent fysisk insats.

Det må vara hur det vill med orsaken till rotation, den är de facto vanlig i dag. Här en koll på vad som är bra och dåligt med att rotera mycket.

För att rotation över huvud taget ska vara ett alternativ så måste laget ha spelare på bänken som är nästan lika bra som de som spelar ofta. Om man inte har det så blir prestationen mycket sämre om en eller flera ordinarie vilar. Det lär den kanske ändå bli (ingen har bänkspelare som är lika bra som startspelarna) men har man hyggligt dugliga ersättare så kan saknaden bli liten och kanske inte ens försämra själva resultatet i den match eller matcher som förstavalen står över.

Fördelen då är att de ordinarie får välbehövlig vila, kan ladda om både fysiskt och mentalt inför kommande, kanske större, uppgifter. Ett annat plus med rotation är att bänkspelarna får speltid och är betydligt mer redo att rycka in långsiktigt om en ordinarie spelare blir skadad. Dessutom minskar risken för oro i spelartruppen om många får chansen och inte bara ett fåtal. De som är precis utanför startelvan kan nog känna sig mer benägna att ge järnet för att bli ordinarie, man ser ju att chanser ges att visa att man duger. Att byta spelare och spelsystem gör ju också att man lär sig fler sätt att spela på vilket kommer väl till pass eftersom det behövs skilda strategier till olika motstånd.

Vilka är då nackdelarna med rotation och byte av spelsystem? Den främsta avigsidan är förstås att spelarna inte lär känna varandras spelsätt eftersom de ska lira med nya lagkamrater till ny taktik gång efter gång. Det blir svårare att känna trygghet för varje spelare och besvärligare att hitta en vinnande stil i laget. Det blir varken hackat eller malet. Dessutom fungerar de flesta spelare så att de blir bättre om de får spela mycket och kontinuerligt. Att bli bänkad från och till stör rytmen och formen riskerar att försämras. Att bli bortplockad (roterad) efter att ha gjort bra i från sig är inte heller något som ökar självförtroendet eller glädjen. Snarare tvärtom. Vilket förstås är till förfång för laget.

Sammantaget så kan man säga att det finns både plus och minus med rotation. Det är helt enkelt ett nödvändigt ont men ska utföras med så lite förändring som möjligt i laguttagning och taktik och framförallt måste spelarna ges tydlig förklaring till varje rotation. Då kan det fungera.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post914

Hyggligt startprogram för nykomlingarna

Analys och taktikPosted by Leffan Fri, June 19, 2015 16:17:44

En bra inledning på en fotbollssäsong är viktig för alla lag oavsett ambition. Kanske extra väsentlig för nykomlingar så att de inte tappar mark och självförtroende i kampen för nytt kontrakt - som brukar vara uppflyttade lags lott i fotbollslivet. Här är en koll på hur de tre nya lagen i Premier League lär klara sig i de viktiga tio första matcherna.

Bournemouth, Watford och Norwich tog steget upp från The Championship i våras och lirar i PL kommande säsong. Bournemouth gör debut i PL och har för övrigt aldrig spelat i högsta ligan i England. Watford har spelat i högsta serien i totalt åtta säsonger varav två PL. Senast laget var uppe på högsta nivån var 2006/07. Norwich gick för första gången upp i högsta engelska fotbollsligan 1972/73. Sedan dess har laget åkt jojo mellan första och andra divisionen och även varit nere på tredjenivån en säsong. Senaste sejouren i PL sträckte sig i tre säsonger; 2011/12-2013-14. Laget studsade således tillbaka upp direkt efter tillvaron i The Championship förra spelåret.

Hur gynnsam är då spelschemat för de tre lagen i de tio första matcherna? Ja, alla tre har fått en hygglig lottning. Norwich den bästa, Bournemouth näst bäst och Watford den värsta. I alla fall ser det ut så på papperet.

Bournemouth möter fyra lag som kom på nedre PL-halvan förra säsongen, de båda andra nykomlingarna och endast en av de fyra topplagen från i fjol.

Watford har det svårare, möter nykomlingskollegan Bournemouth men blott tre lag som kom under mitten säsongen 2014/15. Däremot ställs man mot sex lag från övre halvan varav två landade i topp fyra.

Norwich har alltså det bästa programmet. Laget möter fem av de sju lag som kom nånstans på platserna 11-17 förra säsongen och Bournemouth. Av övriga fyra motståndare var ingen bland de fem första förra spelåret.

Bournemouth har fyra hemmamatcher mot lag som ska kunna slås: Aston Villa, Leicester, Sunderland och Watford. Femte motståndaren, Tottenham, blir en svårare nöt att knäcka. Bortamatcherna bjuder klurigare uppdrag. Det blir resor till förmodade topplag som Liverpool och Manchester City och till knepiga opponenter som Stoke och West Ham. Dessutom en duell med nykomlingskollegan Norwich.

Watford har ett schema med likvärdig svårighetsgrad hemma och borta. West Bromwich och Crystal Palace är väl de lättaste hemmadusterna medan Southampton, Swansea och Arsenal blir mariga att slå eller plocka poäng i från. Borta väntar vanskliga uppgifter som Everton, Stoke och Man C och hoppet står nog till att sno poäng från Newcastle och Bournemouth.

Norwich har således ett ganska fördelaktigt inledningsschema. Alla fem hemmakamperna är möjliga att vinna, gäster på Carrow Road är Crystal P, Stoke, Bournemouth, Leicester och West Bromwich. Av dessa var Stoke bäst placerad i PL i fjol med en niondeplats. Bortaspelet är något mer mödosamt. Det blir svårt att ta poäng i Liverpool och Southampton men en hel del lättare hos Sunderland, Newcastle och West Ham.

Jag tror Norwich tar flest poäng av nykomlingarna under de första tio matcherna, Bournemouth näst mest och Watford lär ligga sämst till efter tio kamper. Så här:

Norwich 14 p.

Bournemouth 12 p.

Watford 9 p.

En inledning där man tar en pinne eller något mer i snitt per match är en bra grund att stå på för att 28 matcher senare ha säkrat nytt kontrakt.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post888

Bloggen igång - bra start för mästarna

Analys och taktikPosted by Leffan Thu, June 18, 2015 12:16:03

Efter tio månders uppehåll drar jag i gång bloggen igen och förhoppningsvis kan jag göra den bred och underhållande och ha tätt kommande inlägg. I går släpptes spelprogrammet till Premier League 2015/16 och det emotses alltid med stort intresse i fotbollsfamiljen. Jag kollar programmet från några olika vinklar de kommande dagarna. Jag börjar med titelkandidaternas tur eller otur i lottningen och förutspår hur de kommer att prestera under de första tio matcherna.

Realistiskt sett lär guldstriden stå mellan Chelsea och Manchester City, precis som föregående säsong. Kanske har Arsenal och Manchester United en liten chans att blanda sig i titelkampen. Arsenal visade prov på både fint spel och hygglig beslutsamhet senaste säsongen och Man U är säkert suget på att åter vara med i toppen. Däremot lär knappast Liverpool och Tottenham blanda sig i fejden om att vara högsta höns i engelsk fotboll. De har inte vunnit ligan på 26 respektive 55 år och gör det inte kommande spelår heller. Deras trupper räcker inte till och vinnarmentaliteten är för skral.

För övrigt är det just Man C, Man U, Chelsea och Arsenal som vunnit PL de senaste 20 åren. Man U har elva titlar, Chelsea fyra, Arsenal tre och Man C två. Senast ett annat lag vann högsta serien var 1994/95 då Blackburn blev ligamästare. De senaste sex säsongerna har Arsenal inte varit med och kämpat om det främsta priset. Chelsea, Man C och Man U har då tagit två titlar var.

Av de fyra titelaspiranterna har ingen fått ett överdrivet lätt inledande tiomatchersschema. På papperet är det dock regerande mästaren Chelsea som har det lindrigast och därmed chansen att starta bra och koppla grepp om pokalen.

Chelsea inleder mot Swansea, vilket borde betyda tre hemmapoäng, om än svårvunna, och på Stamford Bridge har man även överkomligt motstånd i Crystal Palace och Aston Villa. Arsenal och Southampton gästar också och det är tuffare dueller. Borta under de tio första omgångarna väntar svåra uppgifter som Man C och Everton. West Bromwich, Newcastle och West Ham är övriga tre duster, något lättare men ingen lek.

Manchester City har ett något svårare program än Chelsea. Laget startar med resa till West Bromwich och böra vinna precis som i bortamatchen mot Crystal P. I övrigt är bortaspelet tufft, Everton, Tottenham och Man U tar emot med varma servetter. Hemma är schemat fördelaktigt. Chelsea är första besökare på Etihad men sedan ska Watford, West Ham, Newcastle och Bournemouth i tur och ordning kunna besegras.

Arsenal, som får räknas som första utmanare till Chelsea och Man C, har det värst i hemmaspelet. Gunners startar med derby mot West Ham och sedan gästar Liverpool, Stoke, Man U och Everton, idel kluriga envig. Borta är matcherna enklare, i alla fall på förhand. Matcher mot Crystal P, Newcastle, Leicester och Watford är alla vinnbara medan tvekampen med Chelsea mitt i bortaraden är särdeles svår.

Manchester United har definitivt det svåraste programmet i av de fyra tänkta topplagen. Laget inleder mot Tottenham hemma och sedan kommer både Liverpool och Manchester C till Old Trafford. Mariga matcher alla tre som lindras en del av de andra hemmamötena med Newcastle och Sunderland. På bortagräs ser det också besvärligt ut. Swansea, Southampton, Arsenal och Everton är inga lag som plockas ner hur som helst. Aston Villa i den första bortamatchen ska dock kunna övermannas.

Efter tio matcher tror jag de fyra lagen har denna poängsumma:

1. Chelsea 22 p.

2. Arsenal 21 p.

3. Manchester C 20 p.

4. Manchester U 19 p.

Liverpool har ett extremt svårt inledande program och lär inte minst av det skälet vara borta från toppstriden ganska kvickt. Tottenham har däremot på papperet en lätt första tiomatchers-sekvens och kan kanske vara med högt upp inledningsvis men som vanligt lär laget dala neråt ju längre säsongen går.

Både spelschemat och förra säsongens insatser pekar mot att Chelsea och Manchester City gör upp om guldet och att om några lag ska kunna hota, åtminstone ett tag, så är det Arsenal och Manchester United.

Jag tror att de fyra placeringarna i toppen besätts på samma sätt som förra säsongen, alltså: 1. Chelsea, 2. Manchester C, 3. Arsenal och 4. Manchester U.




  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post886

Genialiskt Mourinho, nej Atletico förstås

Analys och taktikPosted by Leffan Thu, May 01, 2014 18:33:52

I går kom José Mourinho ner på jorden igen efter att fotbollsskribenter och andra i både Sverige och England hyllat honom som genialisk, briljant och en mästare på att vinna fotbollsmatcher efter att hans Chelsea slagit Liverpool på bortaplan i seriefinalen Premier League i söndags. Atletico Madrid manövrerade enkelt ut Chelsea ur Champions League efter en övertygande vinst på Stamford Bridge. Inte mycket av den påstådda genialiteten, briljansen eller förmågan att vinna matcher syntes då hos Mourinho. Glömde han egenskaperna i bagageutrymmet i bussen?

Vi tar det där med Mourinho och Chelsea lite senare i detta inlägg. Först ska Atletico Madrid hyllas. Laget är på god väg att vinna spanska ligan och slår man dessutom ”storebror” Real Madrid i Champions League-finalen så ordnar det rödvita laget en fantastisk dubbel. Som få trott om dem, och som de med sina begränsade resurser inte borde klara. Men som de mycket väl kan ro i land.

Laget har fått beröm i övermått efter den säkra segern mot Chelsea i går men ingen har nämnt vad de tillfört fotbollen. Nämligen en ny modern variant, som egentligen är gammal hederlig fotboll som den ska spelas.

På senare år har några olika varianter på fotboll varit mer eller mindre framgångsrika. Barcelonas tiki-taka, att passa runt bollen i all oändlighet och få motståndarna att tappa tålamodet och göra ett misstag, så länge ut att bli de spelmodell som alla ville kunna. Men så kom Bayern München och Borussia Dortmund med ett nytt spelsätt. Aggressiv fotboll där man var vassa på att vinna boll och som kombinerades med fantastiskt passningsspel i blixtsnabba omställningar. Helt plötsligt var det den fotbollen som var på modet. Chelseas extremt defensiva metod, att parkera bussen, eller ännu värre, placera en hangar i eget straffområde har också haft viss framgång.

Atletico har ratat alla dessa modeller och hittat en egen. De spelar en komplett fotboll, gammaldags om ni så vill. Som visades upp i sin perfektion går.

Den går ut på att göra det mesta rätt på plan. Det hela bygger på hårt jobb i 90 minuter. Hela tiden jobbade spelarna hemåt och positionsspelet i försvaret var utmärkt. Spelarna var också otroligt bra på att gå upp i rygg på motståndarna och störa och vinna boll och när det inte var läge för det så avvaktade man och täckte ytor i stället. Det var en bra mix av smartness och kaxighet i agerandet.

När laget hade bollen så rörde sig alla mycket och gjorde sig spelbara. När situationen så krävde passade man runt bollen ett tag men sökte hela tiden en farlig boll i djupled. Men slog den bara om det var någon mening. Om inte så höll man i bollen ett tag till.

Atletico hade dessutom flera sätt att anfalla, både med snabba kontringar, skickligt spel i mitten, attacker på kanterna och inte minst den egna varianten som gav två mål. Det var långa crossbollar mot bortre stolpen som såg ut att flyga ut över kortlinjen men som en back hann upp bakom ryggen på Chelsea-försvaret och med ett tillslag spelade snett inåt bakåt i straffområdet där en medspelare fick tag i bollen och fixade nätkänning. Just denna boll är oerhört marig att slå och även svår att hantera med en enda touch. Men det syntes att Atletico tränat mycket på sin fräcka metod. När den lyckas så är den ytterst besvärlig att försvara sig emot. Vilket Chelsea fick erfara.

Allt detta ingår i ett bra sätt att spela fotboll. Men Atletico hade ytterligare en sträng på sin lyra som de använde sig av hela tiden och som inga andra lag behärskar eller ens gör. Antagligen för att det kräver ett enastående boll- och spelsinne.

Det gick till så här: Ett otal gånger när en rödvit spelare fick bollen så spelade denne inte vidare bollen direkt till en närstående lagkamrat. Detta för att risken för bolltapp var stor. Inte heller skickade bollföraren bollen hemåt vilket troligen hade lett till en meningslös långspark från målvakten.

Nej, Atletico-lirarna höll i bollen ett par tre sekunder och antingen snurrade runt med bollen, fintade åt ett håll och gick åt det andra, eller gjorde en snabb dribbling eller liknande aktioner. Spelaren ville helt enkelt vänta på att en bättre situation skulle yppa sig och såg till med en aktiv handling att det hände. Sedan kom passningen till en lagkamrat som då hunnit in i en fri yta. Detta gjorde laget gång efter annan och det öppnade ständigt upp nya möjligheter och gav flyt och fart i anfallsspelet. Trots ett stopp på några sekunder. Men det var just denna intelligenta paus som direkt efter gav offensiven sting och skjuts.

Visst gör andra lag liknande saker emellanåt men inte så frekvent som Atletico i går. Och det var ytterst sällan som dessa tekniska nummer gjorde att laget tappade boll utan spelarnas snabba rörelser och omedelbara instinkter såg till att bollen behölls. Otroligt läckert att skåda.

Bara att lära sig och kopiera för det här kommer att bli framtidens fotbollsmelodi.

Och så var det det här med Chelsea och lagets manager José Mourinho. Efter 2-0-vinsten borta mot Liverpool så hyllades Mourinho för sin geniala taktik som gett laget segern. Vilket dravel.

Till att börja med så trodde inte Chelsea på seger. Laget ställde upp med en drös defensiva spelare och alla i laget vara bara inställda på försvarsspel och på att maska. Trots att laget behövde vinna för att ha en chans att ta ligaguldet.

Men någon seger var man inte intresserad av, inte ens ett 0-0-resultat. Chelsea var fullkomligt skräckslaget på Anfield och kom för att hålla siffrorna nere. Man hade sett hur Liverpool krossat andra topplag i en virvlande anfallsstorm och ville inte råka ut för samma sak. Så därför fördröjde man spelet vid varje avbrott, hade tio man bakom bollen i 90 minuter och bara rensade bollen ur det egna straffområdet. Taktik? Nej, byxångest över att åka på stordäng.

Var det Mourinhos genialitet som fick Liverpools Steven Gerrard att snubbla och skänka Chelsea 1-0-målet? Nä, tur kallas det. Var det Mourinhos taktiska briljans som fick Liverpools Mamadou Sakho att skicka bollen över ribban från några meters håll i matchens inledning? Nä, tur kallas det.

För hade han gjort 1-0 där, som han borde, så hade Chelsea tvingats anfalla och öppna upp sin fega igelkottstaktik. Och då vet vi vad Liverpools snabba vinthundar kan hitta på i kontringarna. Men nu hade Chelsea tur som fick sitt 1-0-mål och kunde fortsätta att ha tio utespelare i knät på den egna målvakten. Hade de inte fått sitt första mål så hade inte heller det andra kommit.

Dessutom hade Chelsea och Mourinho stor hjälp av ett naivt Liverpool. Hemmalaget hade bollen 73 procent av tiden men utnyttjade inte det i offensiven. Laget kan kontra sönder vem som helst men eftersom det inte fanns utrymme för det så krävdes något annat.

Liverpools metod var att slå omkring tio passningar till varandra runt straffområdet och sedan skicka in höjdbollar eller instick där tio tacksamma Chelsea-spelare skickade bort kulan igen. Liverpool hade i stället behövt spela runt bollen med 30, 40, 50 eller 100 passningar vid Chelseas straffområde. Eller så länge som det hade krävts för att få bortaspelarna frustrerade över att aldrig få låna bollen. De hade till slut tappat tålamodet, försökt på sig en förödande chansbrytning eller dragit på sig en onödig frispark. Hade Liverpool gjort detta så hade Chelsea till slut inte tålt att vara förnedrade och degraderade till åskådare. Till sist hade de gjort något överilat som bäddat för Liverpool-chanser och säkert två, tre mål.

Visst är Mourinho en bra taktiker men inte så bra som en del fått för sig. Och det var definitivt inte hans taktiska förmåga som avgjorde kampen på Anfield. För om han varit ett sådant geni så hade han ju också manövrerat ut Atletico i går. I stället blev han å det grövsta slagen på fingrarna taktiskt av kollegan Diego Simeone. Och om Mourinho varit ett taktisk geni så hade Chelsea inte förlorat hemma mot jumbon Sunderland och då troligen sumpat chansen till ligaguld. Inte heller hade portugisen då förlorat sex av de åtta semifinaler i Champions League som hans lag deltagit i.

José Mourinho är tyvärr en arrogant hycklare som gnäller över att andra parkerar bussen medan han själv ställer ett bussgarage i vägen. Han jämrade sig över att West Ham spelade 1800-talsfotboll när laget fixade 0-0 mot Chelsea borta. Men själv är Mourinho beredd att spela 1200-talsfotboll och tycker att det är mästerliga insatser. Inför matchen mot Liverpool ville han att domaren skulle vara beredd på spelare som faller lätt och han menade då givetvis Luis Suarez i Liverpool. Att hans egna spelare som exempelvis Oscar, Ramires och Eden Hazard ramlar omkull om någon blåser på dem låtsas han inte om.

Hans kommentarer om andra lag och spelare har kallats underhållande i tv-studior. I min bok är de bara patetiska och förolämpande.

Dessutom spelar de lag Mourinho leder dötrist fotboll. Till och med Chelsea-spelaren Eden Hazard sa efter matchen mot Atletico att Chelsea inte sätts upp för att spela fotboll utan bara för att kontra. Det säger det mesta.

Det vore ett stort nederlag för fotbollssporten om Chelsea vinner Premier League. Spciellt som de två huvudkonkurrenterna Manchester City och Liverpool i varje match går in för att spela offensiv och underhållande fotboll oavsett motståndare och på vilken arena de befinner sig på. Ingen av dem vet ens var man köper bussar. Men det vet Mourinho som har rejäl rabatt på dessa fordon.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post850

Det perfekta inlägget dör med Man U

Analys och taktikPosted by Leffan Tue, January 07, 2014 22:57:56

I många år har Manchester U varit mästare på inlägg. Men nu verkar det vara slut med det. Och inget annat lag har tagit efter lagets kunnande på den punkten. Det perfekta inlägget är därmed på väg att försvinna i Premier League.

Man U har i säsong efter säsong matat in utsökta inlägg in i straffområdet från kanterna. Bollarna har ideligen hittat rätt adress, antingen efter marken eller i luften. Ofta med nätkänning som följd. Det här har berott på att många spelare har tagit sig tin i straffområdet när det osat målchans. Dessutom har inläggsskytten varit träffsäker med sina passningar. Helt enkelt siktat noga för att spela till gubbe med rätt färg på tröjan.

Det har känts som om United tränat länge på detta och övat upp sig till, om inte perfektion, så i alla fall till hög träffprocent, långt bättre än kollegorna i PL.

Men denna säsong kommer Man U inte alls till lika många inlägg som tidigare. Dessutom tar inte lika många spelare som förr löpningar in i straffområdet. Och inläggen är inte heller lika välriktade som tidigare år. Man U är numera på samma nivå som de flesta lag i ligan.

Det perfekta inlägget håller på att dö ut nu när United inte längre klarar av att slå det. Det här har synts hela säsongen och upprepades i kväll när Man U förlorade mot Sunderland med 1-2 i Ligacupens första semifinal.

Visst kommer det då och då perfekta inspel från kanten av alla lag i PL men inte så många som det borde. Oftast slås bollarna in på vinst och förlust. Spelaren tar inte tid på sig att sikta på en medspelare eller så har de inte förmågan att träffa rätt.

Därför är det ett meningslöst och felaktigt snack om att det är viktigt att komma runt på kanterna och slå inlägg. Det ska heta så här: Det är viktigt att komma runt på kanterna och slå inlägg med rätt adress.

Lika viktigt som det är att inte bara skapa målchanser utan att också göra mål på dem.

Det är konstigt att inte fler lag tränar upp sig på att slå väl avvägda inlägg och även komma med mycket folk in i straffområdet. Det har ju i många år varit ett av Man United vassaste anfallsvapen och ett av det mest bidragande orsakerna till lagets framgångar.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post738

Använd två forwards - det lönar sig

Analys och taktikPosted by Leffan Thu, November 28, 2013 14:07:40

Allt fler lag spelar bara med en enda renodlad anfallare. Men det är bättre att spela med två. De två lag i Premier League som spelar med två forwards har också gjort flest mål. Dags för andra att ta efter.

Det är bara Manchester C och Liverpool av de 20 lagen i Premier League som har två forwards som verkligen spelar på topp. Ingen av dem släpar en bit bakom den andre utan båda är så långt fram i anfallslinjen som det går. De spelar helt enkelt bredvid varandra och försöker bygga upp ett spel mellan sig med det som grund. Metoden har visat sig fungera utmärkt.

Man C har gjort flest mål av alla lag i serien, 34 stycken och anfallsduon Sergio Agüero och Alvaro Negredo har tillsammans stått för 15. Liverpool har gjort näst flest mål, 24 stycken, och lagets anfallspar Luis Suarez och Daniel Sturridge har ihop stänkt dit 18 av dem.

Att ha två anfallare betyder att motståndarnas backlinje får svårare att hålla koll på offensiven hos det andra laget. Två forwards oroar ständigt djupt inne i försvaret och det betyder dessutom att övriga offensiva spelare, yttrar och mittfältare, också får mer ytor.

Arsenal och Chelsea har bara en anfallare men har ändå gjort 24 respektive 21 mål och är därmed också bland de fyra målgladaste lagen. Men de båda Londongängen har ett antal snabba, tekniska och målfarliga mittfältare som hjälper upp situationen.

De flesta lag i PL har inte ett tillräckligt målfarligt mittfält för att bara spela med en anfallare - vilket nästan alla gör. Kanske till och med alla, undantaget är enstaka matcher när det vågas satsa framåt.

De som bara har en forward på topp borde tänka om och satsa på två. Fördelarna överväger kraftigt. Att spela fegt med defensivt tänkande är förödande. Tottenham är ett bra exempel. Det topptippade laget använder bara en anfallare och har blott gjort nio mål på tolv matcher och sjunkit ner till mittabell. Norwich är ett annat exempel där spelet med bara en forward inte fungerar. Resultatet är tio mål framåt och en 16:e plats. Flera andra lag är i samma sits.

Tyvärr verkar det som om försiktighet smugit sig in i PL detta spelår. Offensiven är satt på undantag. Målsnittet per match är bara 2,52 till skillnad mot de senaste årens 2,8. Ett annat bevis på den harhjärtade inställningen är att endast fyra lag av 20 har gjort minst två mål i snitt på hemmaplan. Dessutom är det 14 lag som gjort färre än tio mål på de sex hemmamatcherna.

Dags för PL-lagen att börja anfalla med mod och frenesi, det som ligan är känd för.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post692

Inte många kan kallas ordinarie spelare

Analys och taktikPosted by Leffan Mon, November 18, 2013 11:45:01

Den spelaren är ordinarie hör man ibland. Men vad betyder det egentligen?

För mig är det en spelare som tagits ut varje gång i startelvan i många år och bara stoppats av skador eller avstängningar.

Många spelare får spela mycket och tas ut för det mesta men om det blir många dåliga matcher i rad så är det bänken som gäller. Sådana spelare kallar inte jag för ordinarie.

En ”äkta” ordinarie spelare tas alltid ut och kan göra flera sämre insatser utan att ha sin plats hotad. För att nå denna status så har spelaren under lång tid varit given i laget och detta för att han mycket sällan gör dåliga matcher och när det emellanåt händer så vet lagledningen att svackan inte blir långvarig.

Spelaren har således genom att ständigt spela utmärkt gjort sig ovärderlig och omöjlig att peta. För att ens bänken ska vara påtänkt krävs en oherrans massa usla insatser. Men det händer aldrig eftersom sådana här spelare ser till att ha en hög lägstanivå. Den ordinarie tröjan sitter fastsydd på spelaren och börjar inte lossa i sömmarna förrän åldern tar ut sin rätt. Så under spelarens mest produktiva ålder, säg 23-35 år, så finns inget eller ingen som kan peta bort denne ur laget.

Det här är vad jag kallar en ordinarie spelare.

Alla andra typer av spelare lever på lånad tid och kan petas när som helst om några svaga insatser radas upp.

Givetvis kan det vara lättare att nå ordinarie status om det är få i klubben som konkurrerar om samma position. Men det brukar samtidigt betyda att den ordinarie spelaren omedvetet slappnar av och inte ger 100 procent och vips kommer någon oväntad in och kniper platsen i laget. Men då är det inte en äkta ordinarie spelare. En sådan håller sin standard oavsett vilken konkurrens det är om platsen i laget.

I Premier League finns inte många spelare som är givna, ordinarie och opetbara.

Jag har bara kommit på dessa sex som uppfyller kriterierna till fullo:

Petr Cech, Chelsea, Leighton Baines, Everton, Steven Gerrard, Liverpool, Luis Suarez, Liverpool, Vincent Kompany, Manchester C och Robin van Persie, Manchester U.

Sedan finns det ett antal som nästan kan kalla sig ordinarie, men bara nästan. Här är några av dem:

Ashley Cole, Chelsea, Kevin Nolan, West Ham, Phil Jagielka, Everton, Wayne Rooney, Manchester U, Asmir Begovic, Stoke, Kyle Walker, Tottenham och Dimitar Berbatov, Fulham.

Alltför ofta används ordet ordinarie slarvigt, exempelvis om en spelare som har en formtopp och får spela tio matcher i rad. Men det kan mycket väl bara vara en tillfällig ordinarie plats. Det krävs en mycket längre period av goda insatser för att uttrycket ordinarie ska passa in.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post681

Halsey sågar domare - men för få

Analys och taktikPosted by Leffan Sun, October 13, 2013 17:33:24

Den pensionerade domaren Mark Halsey har betygsatt sina aktiva kollegor och hälften av Premier League-domarna tycker han inte håller måttet. Det är bara att hålla med och faktiskt spä på med fler namn. Synd bara att Halsey varken erkänt eller insett att han själv tillhörde de allra sämsta PL-domarna under sin tid.

För mig har PL bara haft en riktigt bra domare under de senaste tio åren och det är Paul Durkin som slutade 2004. Han höll i gång spelet, var nära händelserna, gjorde få misstag och kom bra överens med spelarna. Allt det här kan i dag egentligen bara en PL-domare skryta med att vara i närheten av.

Mark Halsey är hård i sin dom och sågar domare som Kevin Friend, Neil Swarbrick, Anthony Taylor, Lee Mason, Jon Moss, Mike Jones och Michael Oliver. Och han har rätt, ingen av dem når den klass en PL-domare ska ha. Två av dem är unga, Anthony Taylor, 34 år, och Michael Oliver, 28 år, och kan ha chansen att utvecklas och bli bra.

Halsey hävdar att åtta domare är tillräckligt bra för PL. Jag anser att sju av dessa inte är det, inte hela tiden i alla fall. Mike Dean, Martin Atkinson och Chris Foy är oftare dåliga än bra, det duger inte. Howard Webb, Phil Dowd och Lee Probert är bättre men också för ojämna. Andre Marriner såg ut att kunna bli en högklassig domare för ett par år sedan men har nu sjunkit ner på en nivå där misstagen är för många.

Den enda domare som i dag är fullödigt kapabel är Mark Clattenburg. Han var borta ett tag förra säsongen när han anklagades för att uttalat rasistiska ord mot John Obi Mikel i Chelsea men friades och kom tillbaka som en bättre domare.

Numera är han respektingivande, bestämd, säker i domsluten, alltid med i situationerna och vägrar ta skit från spelarna. Som en domare ska uppträda. Visst gör han misstag emellanåt, det gör alla domare, men på det hela taget är han PL:s överlägset bästa rättskipare just nu.

Tyvärr kanske det inte varar så länge. Det har ofta hänt att domare som sett kompetenta ut helt plötsligt har börjat missa grejer och fatta konstiga beslut. Hoppas Mark Clattenburg fortsätter på sin goda bana och drar med sig de andra domarna. PL behöver en starkare domarkår.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post636

3-5-2 är den bästa uppställningen

Analys och taktikPosted by Leffan Fri, October 04, 2013 13:23:09

I dag är 4-2-3-1 den mest populära uppställningen i fotboll. Men det allra bästa sättet att formera laget är enligt 3-5-2. Om man nu har rätt spelare och tålamod att få systemet att fungera, det kan nämligen ta tid. Men när allt fallit på plats så är det ett system som ger både tätt försvar och underhållande anfallsspel.

I dag finns några vanliga sätt att formera fotbollslag; 4-4-2, 4-5-1, 4-3-3, 4-4-1-1. Och så det mest populära och moderna: 4-2-3-1. Men det är inte den optimala metoden. I stället är 3-5-2 något som vässar spelat i båda ändar. Få lag spelar med detta system, det är svårt att lära sig. Liverpool har provat några gånger förra säsongen och denna. Med hyfsat resultat, men långt ifrån så bra som det kan bli.

För att lyckas krävs en hel del. Till att börja med spelare som både fysiskt och psykiskt pallar med att jobba stenhårt i 90 minuter - i match efter match. Det gäller också att spelarna är flexibla och duger i en totalfotboll. De tre backarna måste exempelvis kunna rollen både som ytter- och mittback. Det vill säga både vara snabba, positionssäkra, bra på att tackla och duktiga i huvudspelet.

Mittfältsspelarna måste vara duktiga i båda riktningarna, även om en av dem i första hand har defensiva uppgifter, som bollvinnare framför backlinjen. Anfallarna ska vara rörliga i både djup- och sidled och villiga att byta positioner.

Vad är då så bra med denna uppställning? Till att börja med så ställs dagens försvar sällan mot mer än en moståndarforward. Att då ha fyra backar är slöseri, ofta är en eller två sysslolösa. Det räcker med tre försvarare och därmed frigörs en fjärde spelare för andra uppgifter än att passivt kolla in backkollegorna.

Tre backar klarar försvarsjobbet galant. Snabba kontringsanfall sker ofta centralt och där täcker trion lätt. Om opponenterna kommer på bred front, mer på kanterna, så dröjer det ofta lite längre och då hinner mittfältarna tillbaka för att täcka.

Offensiven från en 3-5-2-uppställning blir svår att stoppa. Ytterbackarna/yttrarna kommer ständigt löpande på kanterna. De centrala mittfältarna kan lägga upp ett metodiskt passningsspel där man försöker nå antingen yttrar eller forwards. De kan också själva snabbt gå i djupled och väggpassa sig fram med anfallarna eller möta inlägg från yttrarna.

Anfallarna kan spela tätt ihop och vägga sig fram med snabba pass eller så kan en av dem dra sig ut mot kanten och öppna upp försvaret. I den luckan kan en central mittfältare löpa in. Anfallarna kan även ständigt byta position med varandra för att förvirra motståndarförsvaret.

Anfallsvarianterna är oändliga med 3-5-2. Att det ständigt är minst sex spelare som är inblandade gör det dessutom extra svårt att försvara sig emot.

Det svåraste med 3-5-2 är att anpassa sig till ett nytt defensivt system. Att spela med tre backar kräver mer disciplin från både backar och mittfältare. Det gäller att kunna läsa spelet - snabbt - och se var motståndarna sätter in stöten när de anfaller. Även vara kvicka att ställa om från massiv offensiv till defensiv när motståndarna vinner boll. Om följsamheten fungerar så blir det trångt att ta sig fram hur det andra lagets attack än sker - och var den än sätts in.

Fotboll går ju ut på att göra mål och undvika att släppa in några. Bättre metod för det än 3-5-2 finns inte.

Men som sagt, det krävs både lämpliga spelare och en ganska lång inkörningsperiod. Det lag som vågar försöka lär bli framgångsrikt i långa loppet.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post623

Träna in målskyttet i ryggmärgen

Analys och taktikPosted by Leffan Mon, September 30, 2013 14:52:30

Hur stor procent av vassa målchanser blir mål i fotboll? 50? Nja, snarare 20-30. Vilket är bedrövligt. Det borde vara 80-90 procent. Det som krävs är att spelare börjar träna avslut mycket, mycket mer.

Det lag som lägger massor av tid på att göra hela truppen bra på avslut kommer att snabbt öka sin målproduktion och nå mycket framgång.
Egentligen är det konstigt, svagt och slött att fotbollsspelare är så pass klena i det som fotboll går ut på: Att göra mål på målchanser. De mest upplagda chanser bränns, det är skott över, felträffar, för långsamma avslut och andra klantigheter som gör att bollen inte kommer i kontakt med nätet. I lägen när en yrkesman enkelt borde ordna nätkänning.

Denna svaghet hos i princip alla fotbollsspelare går att åtgärda. Problemet är att ingen vill erkänna att det går eller inser att det är möjligt. Det är lite skämmigt att timme ut och timme in träna avslut. Det som skulle göra susen. I stället är det hoppa över hinder, springa mellan pinnar, spela femmannafotboll och träna positionsspel som gäller. Visst ska allt som har med fotboll tränas men varför inte i första hand förbättra det som spelarna är sämst på och som dessutom är det som ger poäng, vinster och titlar. Just det, göra mål. Visst tränas det på avslut i alla klubbar, men alldeles på tok för lite. Beviset är alla missade chanser.

Först måste inställningen till att träna avslut ändras. Många anser att man antingen är en vass målskytte eller inte. Det är medfött, är åsikten, det går inte att påverka. Är du en naturlig målskytt så gör du rätt, kommer rätt och står rätt för att göra mål. Har du det inte med modersmjölken så är det kört från start, det går inte att träna på att bli bra på det. Men att tänka så är totalt uppåt väggarna.

Vad man än tränar på så blir man bättre. Bilkörning, pianospel, tackla i fotboll. Eller avslut i fotboll. Visst har en del förmågan att bättre än andra sätta en fotboll i nät när chansen dyker upp. Men alla kan bli bättre.

För att bli det så krävs mycket träning. Det handlar dock inte om teknik eller så. Alla på elitnivå som får en bra chans i fotboll kan sätta bollen i mål. På träning sätter de flesta allt. I matcher kommer missarna. Det hänger inte på att det brister fotbollsmässigt utan det är den psykiska pressen som ställer till det. Stressen att skämmas över en miss, pressen att behöva göra mål för att laget ligger under, hetsen att skjuta innan en back hinner täcka.
Det är genom träning som dessa psykiska hinder kan elimineras. Inte mental träning utan genom att träna avslut i matchlika situationer. Olika typer av situationer, gång efter gång efter gång. För vad händer då? Jo, när man tränar mycket blir man väldigt bra och då försvinner nervositeten att misslyckas.

En rutinerad konsertpianist spelar inte fel inför 5 000 krävande och musikkunniga personer i Royal Albert Hall. Denne har nämligen övat länge och kan sin sak, kan göra den i sömnen. Det vill säga hela kunskapen har flyttats från en nervös hjärna till en opåverkbar ryggmärg.
Och det är precis det en fotbollsspelare gör om avslut tränas tusen och åter tusen gånger. Till sist sitter det i ryggmärgen och när en chans dyker upp på match så gör spelaren automatiskt som denne gjort på träning. Spelaren ser ett stort nät och en liten målvakt och sätter bollen enkelt i mål. Precis tvärtom mot vad som händer om man tränat lite avslut, då kommer anspänningen direkt och målvakten blir gigantisk och nätet syns inte ens. Missen är ofrånkomlig.

Att lägga kunnandet att göra mål i ryggmärgen låter kanske omöjligt. Men det kan jämföras med att köra bil. Hur många har inte trott att köra bil är omöjligt när man satt sig bakom ratten för första gången. Hur ska jag kunna sköta alla reglage, hinna kolla trafiken och göra allt samtidigt. När man lärt sig köra bil, lagt kunskapen i ryggmärgen så kan man åka ut och köra, komma hem en timme senare och inte för en sekund minnas hur man gick till väga när man körde. Det gick automatiskt. Samma sak med att göra mål i fotboll. När man känner igen alla situationer, vet att man klarar av dem, så gör man dem automatiskt - och stressas inte av dem.

De målchanser som jag skriver om här är de som är så kallade givna chanser, sådana som är 100-procentiga, som det absolut borde bli mål på - men som alltför ofta missas. Däremot går det aldrig att träna in att alltid göra mål på halvchanser.
Det lag som inser hur viktigt det är att alla i truppen blir mycket bättre på att göra mål lyfter till oanade höjder. För om alla i en trupp på 20 man blir vassare så kanske det åtminstone utmynnar i två mål mer per spelare, per säsong, alltså 40 fler mål än annars.

Kan det bära nån annanstans än till serieseger i vilken liga man än spelar i? Nä!
Det är bara att börja träna. Belöningen blir stor och kan komma snabbt.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post618

Mål och pass ger bara en del av sanningen

Analys och taktikPosted by Leffan Fri, September 27, 2013 12:24:28

Forwards, yttrar och offensiva mittfältare som inte har ett bra facit av mål och målpassningar anses misslyckade av många fans, fotbollsskribenter och andra involverade i fotboll. Det är att ha en väldigt snäv syn på fotboll.

Att räkna mål och målpass är ett hyggligt sätt att mäta om en offensiv spelare gjort bra saker under en säsong. Men metoden berättar långt ifrån hela sanningen. Ett exempel är yttern Matt Jarvis i West Ham som slog flest inlägg i Premier League säsongen 2012/13 men noterades ändå inte för ett enda målpass. Det berodde säkert på att inläggen inte alltid var så bra riktade men framförallt så missade lagkamraterna chanserna. Så Jarvis lyckades i sitt jobb att förse lagkompisarna med målchanser. För den som bara tittar på statistik så misslyckades Jarvis. Total feltänkt, det finns alltid en bigger picture, ett större sammanhang som bättre beskriver verkligheten.

Ett annat exempel är att det finns spelare som ofta slår passningen fram till den spelare som sedan slår målpassningen fram till målskytten. Denna ”andra-assist” är ofta den som öppnar hela situationen och ligger bakom målet men den spelarens avgörande insats hamnar inte i någon statistik. Det här hände nyligen, i matchen Manchester C-Manchester U, när Samir Nasri i Man C slog just denna passning till målpassaren vid tre tillfällen. Utan hans assist hade det inte blivit några mål men det syns ingenstans.

Tänk om Nasri slår tre sådana här passningar i varje match, då lär Man C vinna ligatiteln enkelt. Men om Nasri i övrigt inte gör något mål eller slår någon målpassning så anser den inskränkte statistikbligaren att Nasri haft en misslyckad säsong.

Just denna typ av statistik, där bara mål och assist räknas, är därmed inte alls tillförlitlig när en spelares prestation ska bedömas.



  • Comments(0)//leffansfotbollsblogg.skaskriva.com/#post610
Next »